Det var längesedan jag skrev nåt dagbok-igt? Eller det känns så i alla fall. Tror det beror på att oktober och november bara försvann! Det har varit så intensivt. Jag gick ju på föräldraledighet halvtid och sedan skulle jag jobba typ halva tiden. Jag hade någon bild av att min mamma och pappa skulle komma upp lite då och då, men det var ju när vi planerade föräldraledighetens uppdelning och ingen hade hört om Corona... Känns som ett helt liv sedan typ?? Ja ja, hur som helst så blev det mycket av allt kan man säga! Nou skulle egentligen skolas in på förskola i januari hade vi tänkt. Men dels så är hon så framåt och energiskt och dels så fick jag mycket jobb. Så vi ändrade till november. Här finns inga platser så jag tänkte att det kanske blir januari ändå. Men så kom hon in på garantiplats. Förskolan ligger inte helt smidigt till för oss, men vi sa ja ändå. Det känns så himla bra hittills. Hon har gått typ vanliga tider tis-fre veckan som gick. Innan det var det fyra dagar inskolning. Så en och en halv vecka föris-Nou! Hon har SÅ kul! Jag tror vi hade tur med tajmingen. Vi får se hur det blir senare när hon börjar fatta mer. Just nu bryr hon sig NOLL att vi går därifrån. Hon leker som en tok. Blir sur när de ska gå in efter typ två timmar utomhus. Leker mer och blir svintrött innan lunch. Så då får hon sitta i knä och titta på när de andra dansar och sjunger. Sedan äter de och så sover hon. Hon har somnat jättesnabbt och sovit länge alla dagar utom i fredags. Jag är lika förundrad som med de andra barnen, att det funkar att sova på helt annat sätt än hemma. Här hemma sover hon ju ensam i sitt rum, vi går ut och hon somnar själv. Jag tänkte nog att hon skulle bli väldigt distraherad av kompisarna och möjligheten att springa runt. Men hittills har hon gått in till sin madrass, lagt sig ner och somnat. När jag hämtar ropar alla barn: NOUS MAMMA! Och hon är den som sist fattar att jag är där för hon är upptagen med nåt. Men hon blir glad när jag kommer! Som att hon då inser att jag varit borta. Lilla fiiiiisen! Jag blir liksom varm i hjärtat av att tänka på att hon har så kul! Och lite konstigt känns det, att hon är någon annanstans. Hon som liksom varit som en extra kroppsdel i 1,5 år nu. Plus nio i magen... månader. Inte år. Ifall nån undrade. Jag njuter av att kunna göra saker i flera timmar i sträck. Alltså jobb. Och när jag kommit ikapp ska jag sluta jobba kvällar – då kan jag börja se på tv igen, lägga mig tidigt, kolla serier...! TJOHOOO!! Men kvällsjobb är rätt fint det med faktiskt, jag sitter oftast och ritar och lyssnar på böcker. Så det blir ändå lite blandning av jobb och fritid tycker jag. Men dessa två månader har varit rätt slitiga om jag ska vara ärlig. Jag har inte haft många minuter av paus. Så jag njuter av ny vardag på gång. (tre...två...ett... DÄR börjar vabben?) Idag klädde vi granen – blir någon upprörd nu? Eller känner alla "det är corona-året, klä gran för sjutton, allt för att fylla på med mys för det behövs!!". Jag kände själv att det var aningen tidigt... inte ens lucia?! Men det är corona-året, klä gran för sjutton, allt för att fylla på med mys för det behövs! Nou tyckte det var lite läskigt men mest roligt. Jag tecknade i mitt huvud en bild med en gran och allt pynt en meter upp. Kanske kommer den ut på papper en dag ... Nou är fortfarande 100% energi, klättrar kanske lite mindre? Men röjer runt, springer mycket, leker. Pratet däremot dröjer. Främst dissar hon Mattias och mig. Babba trodde man kanske var "pappa" men det visar sig vara Babblarna/iPaden. "Mamma" är bara ett ljud man gör när man gnäller och är upprörd. Ser ändå fram emot att höra vad som händer där inne i huvudet på henne. Det var ju så sjukt kul med Märta som pratade tidigt. Att man fick höra allt som pågick där inne i huvudet! Jag har verkligen inte nojat över saker med Nou. Men så hade hon en vecka när hon var så JÄKLA arg. Hon har temperament typ alltid, men detta var på den nivån att jag hade ett vrål i mitt öra hela dagarna. till slut gjorde jag det man inte ska göra – jag googlade. "Arg 16 månaders". Och det var SÅ skönt! Jättemånga hade upplevt samma sak! Då tänkte jag: åh sociala medier, Internet... vad gjorde man innan det?? Sedan lyckades jag också se nån grej kring barnets utveckling, ni vet man får läsa början av artiklar, och där stod nåt i stil med att "nu kan barnet ofta några ord till utöver mamma och pappa" – jag ba: eeeeeh... mamma och pappa? Okej... Hann bli liiiite nojig – jag är ju fortfarande jag. Men sedan släppte jag det NÄSTAN helt. Det är så extremt individuellt med allt ju. Och Nou känns vaken och med, harmonisk och glad. Förutom den där arga perioden då... Och sedan inser jag att hon är nummer tre. Dels för att vi matat henne fram till nu. Okeeej, hon kanske ska lära sig att äta ja, nu när hon ska sitta och käka själv på förskola. Sedan har hon två syrror som retas och skojas och när Nou säger ifrån vevar hon med armar i fejset. Och ibland gör hon high five med våra fejs utan att vi ens retats. Och ja, det gjorde hon såklart på förskolan också. Oj då, tänkte jag. Vi kanske ska köra stenhårt på "klappa fint" eftersom andra barn kanske inte uppskattar en handflata i fejjan... Okej, denna lilla soffpotatis alltså. Så GULLIG! Och vilken milslång uppdatering detta blev då. Jag tycker alltid det känns så skumt med sådana här inlägg... Men försöker tänka att det i alla fall kan vara lite kul för mig själv att ha dem i framtiden! Nu ska mamman jobba! Och imorgon är det kontroll efter den där operationen där jag tog bort cellförändringar. Gud vad kul att visa snippan för nån!
