Igår var jag helt knäckt när Mattias kom hem. Jag kände mig som världens sämsta mamma, men kunde inte sätta fingret på varför. Så jobbigt hade det ju inte varit. Jag kanske bara hade tappat det, tappat mamma-förmågan. Jag kanske inte kan det här med mammeriet längre? Jag har nog ett ganska gott mamma-självförtroende (till skillnad från en hel del andra självförtroenden tyvärr) och den här känslan, att inte vara en bra mamma längre, var tämligen obehaglig. Jag började berätta för Mattias om hur eftermiddagen hade varit för att ta reda på varför denna skavande känsla fanns där: Märta hade för första gången i livet BETT om tjocka vantar. Jag som frusit om hennes händer i 3,5 år jublade och på stressiga vägen mot hämtning svängde jag förbi en affär som säljer vettiga barnkläder. Svettig och i högt tempo letade jag efter något i rätt storlek och något som inte skulle avfärdas som ”helt fel färg”. Rea må vara bra ibland, men när man vet vad man vill ha är de urplockade resterna inte en källa till glädje… Till slut stod jag vid kassan med två par likadana vantar i blandade färger. Med andra ord – klart genomtänkt val för att undvika protester (färg) och fajter (”jag ville ha de som hon fick!”). Väl framme på förskolan så gick det rätt bra med påklädningen. Att locka med nya kläder är visst en hit!(Måste jag handla nytt varje dag nu…?) Flytet började dock hacka när vantarna skulle på. ”De är för stoooora!” ”Nej då nej då, jag ska bara dra upp dem mer!” Lyckades jag hålla humöret för alla på okej nivå? Yes! Vantar togs av, drogs upp extra långt och spändes fast ordentligt. Nu så! Var vi redan på väg ut? Rekord! ”De sitter inte bra mamma! Det gör ont här!” De sitter för hårt. Jag drar lite i dem. ”NEJ DET ÄR INTE BRAAA MAMMA!!!” Paniken stiger. Jag försöker lossa lite till och svälja irritationen. ”Jag vill inte ha dem. Jag vill suga på tummen.” Okej, vad bra att vi kämpade typ 20 minuter så du slapp frysa i 35 sekunder utomhus. Till slut i vagn. Hjulen har frusit fast i ett läge, vilket jag inte fattar först och vi svänger helt åt höger hur hårt jag än drar åt vänster. 30 kilo, fastfrusna hjul och snöfall. Mitt humör har varit bättre. Efter lite sparkar på hjulen (ja jag fick ut lite aggressioner på köpet!!!) går vagnen okej. Humöret på barnen är förvånansvärt bra ändå. Men vant-historien släpper inte helt. En stilla gnällsymfoni är soundtrack. ”Okej vi ringer pappa och ber honom köpa en storlek mindre på vägen hem.” Varför skulle jag ens ringa ett samtal när jag drar denna tunga vagn genom snön? Tyckte jag att enhandskörning kändes som kryddan som saknades?? Mattias svarar och berättar att han skulle bli sen hem, vilket betyder ensamkväll med barn och inga nya vantar. Samtidigt som dessa sissodära besked levereras börjar Maja hoppa ur vagnen. Och klättra upp. Och hoppa ur. Och klättra upp. Medan Märta skriker: ”Jag fryser! Mamma KÖÖÖÖÖR!!!! Jag vill HEEEM!!!”. Jag slänger på luren, försöker övertala Maja att förbli i vagnen. Går sisso. Men Maja har kul i alla fall. Märtas och mitt humör är ungefär samma nu. Till slut hemma, in genom porten. Jag trycker på knappen som öppnar andra dörren. WHY OH WHY? Har jag inte lärt mig någonting de här åren som moder?? Maja blir oerhört upprörd! HON skulle ju trycka på knappen. Ka-ha-ha-tastrof! Medan hon, i protest, ligger på golvet framför vagnen och blockerar dörren tänker jag att jag väntar ut det hela lite och pratar med Märta en stund istället. ”Märta såg du de fina trosorna jag köpte?” (Tanke: låt oss glömma felköpet vantarna och fokusera på det andra jag köpte). ”Jag tyckte inte dom va fina.” Jag blir överdrivet sur. Försöker dölja det, men ger ändå Märta en blick som utstrålar besvikelse (JAG VET, hon är TRE ÅR och jag LITE äldre!). Den blicken blir för mycket för mitt väldigt känsliga barn och katastrof nr 2 är ett faktum. Nu är det Lille-Skutt-gråt på maxvolym. Och så det andra barnet i protestposition på golvet. Framför dörren. Vi är inte ens framme vid hissen. Mirakulöst slutar båda barnen gråta, minns inte ens hur det gick till, och vi kommer fram till hissen. Tävling in mot hissknappen. Märta vinner men Maja verkar nöjd ändå. Puh, vilken tur! Trodde jag. Märta blev tydligen ändå irriterad och smäller till Maja med knytnäven. ”Men MÄRTA!” säger jag. Och så var vi igång igen. Maja gråter över smockan, Märta gråter över mammas hemska skäll och jag klämmer mig förbi vagnen längre in i hissen för att reda ut konflikten. Vilket resulterar i att det sedan blir svårt att komma tillbaka och ut ur hissen. Majas humör har blivit bra under hissresan och nu är det väldigt kul att knuffa vagnen halvvägs ut genom hissen så att den blockerar utgången. Låt mig tillägga att allt detta sker i påbylsat tillstånd, det vill säga MEGAtjock jacka, halsduk och yllemössa. Hellooooo SCHWETT! Märta skrikgråter att hon ”aldrig mer vill vara med mamma, bara med pappa!!!” Och trots att jag vet att det är tillfället så gör det ont i hjärtat. Här någonstans tänker jag att jag nog inte kan det här med att vara mamma längre. Jag har tappat förmågan! Vi kommer till slut in i lägenheten. Märta står dock kvar i trapphuset och informerar grannarna om att hennes pappa är saknad och mamman är förskräcklig. Men även det går över och vi lyckas ta oss genom resten av kvällen med endast några få utbrott. Maten jag lagade smakade visserligen förskräckligt och jag orkade inte ens tänka/protestera/argumentera utan satte direkt på vatten för att koka pasta istället. Pasta som sedan inte äts eftersom det hetsåts paprika under koktiden. Men jag lagar så gärna dubbla måltider som ser snygga ut i soppåsen… Vad gör man inte för att undvika fler konflikter en dag som denna? När Mattias sedan kommer hem är jag som sagt slut. Och känner mig värdelös. Och tänker att det väl ändå inte var så jobbig eftermiddag så varför denna skavande känsla? Tills jag berättar ovanstående. Och inser att okej, det var väl lite jobbigt då. Det är okej att jag känner mig värdo. Det betyder inte att jag ÄR värdo. Så kommer en dag som idag. När ALLT är tvärtom. Hämtningen gick relativt smidigt, vantarna (nytt par) var ooookej, hjulen fastfrusna men vi bara skrattade åt det, maten blev uppäten och jag fick fylla på med nya portioner. Barnen spelade tärningsspel och iPad medan jag lagade mat. Vi skrattade och pratade. PÅ RIKTIGT! Hur sjutton kan det bli så himla olika? Eller rättare sagt, så fantastiskt att det kan vara så himla olika. Ingen analys.
