I lördags åkte jag in till stan med barnen. När vi kom hem fem timmar senare frågade Mattias (efter att ha sett mitt fejs) om det varit jobbigt. ⁃ Mm. ⁃ Men ... var det bra också eller var det bara jobbigt? ⁃ Nä alltså... det var nästan bara jobbigt. Mitt fejs: Några timmar senare kunde jag ändå se tillbaka och upptäcka några ljusstunder. Som den när vi var nästan ensamma på barnavdelningen på Lindex och faktiskt hittade lite kläder som kändes rätt för alla. Detta var efter sjutton bryt och fyrtio liter svett och före panikkissnödigt barn, hällregn och gallskrikande bebis. En gång när jag var gravid och vi hade en klassiskt stressig morgon med riktigt dålig stämning som trots försök till omtag inte lyckades bli trevlig drog jag i nödbromsen och ba: ”Okej nu leker vi en lek. Alla ska säga två bra saker om de andra.” Det blev lite fnissig stämning men alla tog leken på allvar och tänkte efter noga och presenterade de positiva sakerna väl. Alla slutade vara sura på varandra när man tänkte på alla fina sidor de andra har och så blev alla väldigt glada att höra fyra fina saker om sig själv. Den morgonen vände faktiskt stämningen helt! I lördags, när stämningen var som sämst, kom Märta på att vi skulle leka den leken. Och det hjälpte då med! Det blir liksom rätt omöjligt att hålla fast vid en irritation! Vi lekte den faktiskt en gång till på kvällen när även Mattias kunde vara med. Det var lite extra fint att stanna upp och säga lite uppmuntrande ord till varandra.
