Jag brukar skryta om hur jag minsann inte kan invänta inspiration utan måste KÖRA PÅ när det kommer till tecknandet. Eller ja, skryta kanske var att ta i. Mer konstatera. Det är ju ALLTID roligast att teckna nåt när jag känner att jag bara MÅSTE få ut den här bilden, den kan inte vara kvar inombords!! Men det är faktiskt kul att teckna saker som måste grubblas fram också. Men när det kommer till bloggande tycker jag det är svårare! Ibland har jag en hel hög av blogginlägg inombords! Jag borde ju där och då skriva dem alla, för då är det ju så jäkla kul att blogga också! Men det blir sällan så. Och jag tycker det är svårare att grubbla fram en text än en bild eller film. Kanske för att bloggen är så mycket JAG. Bild och film är ju bild och film. I helgen funderade jag mycket på egentid och partid. När jag är inne i ett jobbrejs har jag ett rätt stort behov av att bara vara med mig själv de pyttesmå stunder jag inte jobbar eller hänger med barn. Det som får ta stryk då är ju parrelationen. Mattias är dock rätt bra på egentid han med, så det är liksom inte så att vi går runt och tar stryk i realtid. Men jag VET ju att det inte är det som göder relationen direkt, att ha en massa egentid och noll partid. Jag kan finna nån typ av lugn i att vi har det såhär emellanåt. Vi lunkar på, liksom bredvid varandra men inte så mycket med varandra. Jag tycker också det ofta funkar, förutom när det blir nåt skav eller nån konflikt. För det är då det blir synligt att man inte bäddad för det. Plötsligt är det tomt där under när man börjar halka ner i bråk. Det är väl därför man ska få till lite partid ändå. Inte för nu nu-et, utan för skavet som kan uppstå. Kommer förresten köra en hejhej-fråga på onsdag på temat om att inte vara förälder nummer 1 längre. Skönt och jättejobbigt. Så preppa er med era ljuvliga svar till dess. Jag skryter förövrigt om er så ofta. Internets bästa kommentarsfält har ni skapat. TACK för det. Ni är bäst!
