Peppe skrev om vad hon och Magnus INTE grälar om. Det lät som ett sunt grälbeteende. Jag försökte klura på mitt och Mattias, men efter intensivt funderande i säkert ett par minuter så landade jag i att vi är mest periodare tror jag. I vissa perioder blir allt till en fajt, i andra inget. Typ "ah jag orkar inte plocka ur disken EN GÅNG TILL, kan du göra det?" Kan bli antingen: "tror du att duuuu tömt den mer än JAG?!" Eller: "ja medan du tömt diskmaskinen gre ggr jag BADAT OCH LAGT BARNEN!!!" Eller: "självklart, jag fixar!" Helt galet så funkar vi så att mycket stress och lite sömn gör oss ilskna. Dessutom, som jag tidigare nämnt, när vi kör våra egna rejs. Då blir mötena som ej är helt av godo lättare sura. Men en sak som jag tänkt på ofta är ju att man ofta grälar för att det finns någon att gräla med eller på. Att jag har en möjlighet att pysa ut min irritation och fångar den möjligheten. Det blev så sjukt tydligt när vi flög till Frankrike. Jag åker ju ensam med barnen till Italien varje år och hälsar på min syster. Då är det extremt lite bråk under resan eftersom jag vet att det bara kommer att slå tillbaka på mig själv. Blir jag irriterad eller snäsig så kommer jag antingen få avstyra bråk eller trösta. Men nu när Mattias var med ... för det första så var han inte precis som jag (så märkligt?!) vilket såklart irriterade mig, han stressar upp sig mer i sådana situationer och det irriterade mig också. Ville säga: chilla!! Men då hade stämningen inte blivit bättre misstänker jag pga mycket smart och lite synsk. På planet var barnen mer speedade än annars vilket stressade upp mig och då blev jag inte irriterad på barnen som lyssnade dåligt utan på Mattias som satt bakom och inte var till hjälp. Hade han suttit bredvid så hade jag blivit sur på att han sa till eller hur han sa till. Inte för att jag är en hemsk människa som bara ser fel, utan för att jag där och då var irriterad och faktiskt hade någon att kanalisera ilskan på. Oavsett om det var rättfärdigat eller ej. Eller som då när jag gick till bageriet med svenska pengar som jag skrev om häromdagen. Då var jag ju svinarg för att Mattias inte svarade i telefonen. Men tvingades till slut inse att jag ju egentligen var sur på mig som tagit med fel peng. Bara det var ju irriterande nog. Att inse att man själv är skyldig är ju helt värdelöst!! Ingen att skylla på! Jaha. Vad kom vi fram till nu då? Att vi bråkar oftare för att få ut irritation än för att någon egentligen varit speciellt irriterande. Tror jag i alla fall. I alla fall just nu. Om ett par dagar kanske jag tänker på nåt annat sätt. Ps: En sak vi bråkar om är hur man säger till barnen. Men det kan vi inte bråka om så mycket eftersom det alltid sker med barnen där och liksom delaktiga. Då blir det gräl med ögonen, ni vet arga blickar och mimande och vevande med armar. Haha rätt kul så här när man tänker på det. Lite som bråk på engelska. Som på bilden jag gjorde till Malin Haawinds bok Dra åt helvete - en bok om gräl. En bok som jag vaaaarmt rekommenderar om man ibland tjafsar som par. Väldigt roligt skriven pga Malin är sjukt rolig, intressant och tröstande. Läs!
