I lördags var jag på No more fucks to give i Globen. Mäktigt! Skratt som flödade, skratt som fastnade i halsen och välbehövlig ilska som bubblade upp. Det finns så mycket att säga om allt som Skäringer tog upp. Shit alltså. Denna ojämställda värld... fy fan. I en scen ligger hon i en gyn-stol - otroligt komisk scen där hon känner pressen att snickesnacka och vara lite skojig. I förbifarten pratar hon om hur man före gyn-besöket tänker att man måste ha en lång tröja men eftersom man ständigt bortprioriterar sig själv så har man såklart missat det när man väl står där bakom skynket och tar av sig till bar under. Så får man trippa med rumpan bar bort till stolen ... Den grejen fastnade hos mig. Med mycket annat förstås. Men det var en sådan pytteliten detalj som var så huvudet på spiken i en fantastisk föreställning. Hur man glömmer bort sig själv i de allra enklaste situationer. För att tankarna ständigt avbryts av alla andras behov. Någon ska torkas, ett kalas ska osas till, vatten spills ut, en ipad laddar ur, musik ska spelas, ekonomi ska diskuteras, mat ska handlas och tv:n stängdes bara av! Och så vidare... Den där tanken som fladdrade förbi, att man skulle lägga fram en lång tröja inför gyn, eller boka tandläkartid eller lägga beställning på apoteket ... den försvann. I tillgänglighetens namn. Kolla snygga halsbandet jag hade på mig! Fick från Alexandra Rejsmar när jag gästade hennes podd. Om bilden är överexponerad? Eh nej? Jag ser egentligen ut såhär. Eller såhär, som jag föreställde mig att jag skulle se ut när jag kom för att ta med patriarkatet till döden: Sedan lade jag på ett filter som gjorde att jag fick en näsa, hud och den klassiska knuten: Sedan tvättade jag av sminket. Orkar man någonsin få bort det bättre än såhär? Sådär. Nu har jag levererat selfies så det räcker fram till sommaren. Eller jul.
