Ännu ett önskeinlägg. En person som skrev om det här kravet som finns på att man ska njuta så mycket av bebistiden, för "den kommer ju inte tillbaka", som det så fint ska poängteras när man inte duschat på tre dagar och inte sovit på hundratre dagar. Man ba: just ja, glömde njuta. Och när man är nöjd att man klarat av flera veckors kaos så ska man byta ut känslan nöjd mot känslan dålig för att man glömt bort att njuta till fullo ... Jag vill börja med att säga att det är HELT OKEJ att inte njuta. Det betyder inte att man är otacksam eller dålig, det betyder bara att man inte kan njuta precis just då. Man MÅSTE inte hålla på och gå runt och njuta hela tiden. Det kan ju vara ytterst komplicerat att bara överleva en del perioder. Hur ska man kunna klämma in lite njut i det hela?! OM du njuter, gör det. Om du inte njuter, så gör det inget. Vill du njuta men lyckas inte riktigt? Jag förespråkar efterhands-njutet. Man bläddrar i telefonen, ser bilder på ett fjunigt bebishuvud, känner värmen från den där bebiskroppen och njuter. I backspegeln. Det är också okej. Det är förövrigt okej att inte efterhandsnjuta heller. Bara känna: GUD så skönt att jag inte är där längre. Så sammanfattningsvis: Nej man måste inte njuta. Ingen kan kräva att en annan person ska "passa på att njuuuuuta". Man är inte en dålig förälder om man inte njuter av alla stunder med barnen. Nyanser! Det finns nyanser! Man måste inte älska allting, man måste inte heller tycka allting är svinjobbigt. Man kan simma runt i den grå sörjan kallad mittemellan, lagom och "upp och ner". Ta små dopp ner i mörkret och flyga upp i ljuset. Det är okej. Det är mer än okej.
