Okej det närmar sig slutet?! Hur spännande!?? Så tomt det kommer att kännas när det är slut! Det märks att de är mer och mer avslappnade framför kamerorna, om än på rätt olika nivå. Tänkte skriva att man känner dem mer nu, men vettesjutton. Man har i alla fall fått se fler sidor av dem och det blir mer och mer nyanserat. Okej, nu går vi in på paren. Jag ber om ursäkt om jag upprepar saker ELLER säger emot mig själv jämfört med tidigare, men jag vill inte gå in och läsa vad jag skrivit innan. Jag vill vara i dagens avsnitt! Johan och Susanna Men gud jag fick ont i hjärtat när Susanna sa att hon upplever att folk som lär känna henne lämnar henne. Fy fasen alltså. Och det är ju så det är ofta tänker jag innan man hittar nån man passar med. Men jag undrar om hennes sätt att testa Johans gränser har varit ett typ av test för att stöta bort honom? Sjukt modigt i alla fall att ha det snacket de hade där på bryggan, med en massa kameror omkring. Jag tyckte också det blev så tydligt hos terapeuten när hon sa att hon VILLE veta hans gränser. Hon växte ju så himla mycket i detta avsnitt. Att hon såg att hon haft ett jag-fokus, att hon kändes självreflekterande på ett äkta sätt. Inte bara ”jag har varit lite oskön vi blir väl sams då”. Utan verkligen tänkt efter. Och landat lite. Sedan – jag vet att många av er gillar Johan – men … jag blir inte klok på honom riktigt? Han är mjuk och öppen, talar om vad han känner… Men hmm.. jag känner inte att han reflekterar över VARFÖR han känner som han gör. Varför tycker han att det är så viktigt att få skämta om allt? Varför tror han att de hamnar i samma mönster? Han ser ATT de gör det. Men han kan inte se varför. Eller? Jag trodde ju att han liksom var lite hämmad i sitt sätt med Susanna eftersom hon var så PÅ honom i allt förut, men nu tror jag att han rätt ärligt har släppt det. Nu vill han försvara sin rätt att använda vissa ord som han inte ser som allvarliga som Susanna blir upprörd över. Men VARFÖR? Vet han det själv? Jag tror att det är för att han inte vet vem han ska bli om han måste gå runt och tänka sig för. Och så stannar det där. Istället för att fundera över hur mycket det egentligen skulle begränsa honom att skippa några grova skämt, och varför det är så viktigt för honom att kunna skämta sexistiskt. Jag tycker också att man får skämta om allt, men jag tycker inte att alla måste skratta åt det. Och jag tycker att folk får bli sur över det. Och sedan får jag väl fundera på om jag själv tycker det är så kul då. Och ja, jag kanske får välja med vem och var jag drar vissa skämt? Det är väl så livet ser ut? SÅ svårt är det väl inte att inte kalla sin fru för kärring om hon inte tycker det är kul? Det KAN ju inte vara inskränkande för honom på en nivå där han känner att han inte får vara sig själv? Men det är ju så det känns nu. Men ja, det kan ju ligga nåt i att han anpassat sig på så många plan att han känner att han måste försvara sin rätt i något. Jag kan känna igen det där med att behöva dämpa och anpassa sidor man förknippar mycket med sig själv. Är detta vad som krävs för att vara en människa att leva med eller gör jag för mycket avkall på mig själv? Jag är av åsikten att man måste anpassa sig för att leva ihop med någon och det är inte nåt fel i det, jag ser det som nåt fint – oftast! Frågan är bara hur mycket och vad. Inte alltid tydliga svar på det tycker jag. Frågan är om det ens skulle bli så mycket sådan jargong som Johan är mån om att ha kvar om de bara levde på. Om hon inte skrattade åt den typen av skämt och han liksom bara slutade dra dem pga naturligt utveckling för hur kul blev det? Och så blev det fokus på annat. Någonting har de ju då och då. Men de känns alldeles för olika. Jag tror Susanna behöver tryggheten och lugnet som Johan erbjuder. Att hon får ha sina dagar och sina sidor och att de kanske bara tas emot lite med ro. Att vara så pass yvig och få landa i det där otroligt lugna liksom. Men hon behöver nog nån som förstår henne mer. Johan kanske behöver nån som ger mindre motstånd. Han skulle nog kunna utvecklas enormt med Susanna. Men han skulle nog också vara nöjd med nåt lite enklare. Lars och Elinor Om jag backar och försöker se en helhetsbild så tror jag att Elinors fokus på att Lars ska öppna upp grundat sig i att hon vill känna att de är nära varandra och då kan lita på varandras känslor. Om någon har förtroende för dig att prata om det svåra så är man inte vem som helst. Problemet nu är att hon inte ser honom längre. Hans planerande och pysslande om vad de ska äta på tåget eller vad de ska göra när de kommer till Göteborg handlar ju om gemensamt drömmande, en bekräftelse, om än inte ”vad ska våra barn heta”, men ett ”vi”. Och hon ser inte det nu för hon blir bara irriterad på honom. Kanske ser hon det som ytterligare ett ”glättigt leva i nuet”. Vilket man kan förstå, men jag TROR ändå det där ständiga hitta på-andet håller på att djupna från ”kul dejtande” till ”gemensamma projekt”. Men som sagt, jag tror inte hon ser det nu. Hon har nog också fastnat lite i surandet. Så fort det går över så självreflekterar hon ju, som alltid så träffsäkert. Om hon vågade lita på honom, och om han gav henne skäl att göra det och gav henne LITE mer än vad som känns bekvämt, så skulle detta kunna bli nåt bra! Jag tycker det verkade som han gjorde det på slutet. Bekräftade henne genom att säga att han kan prata med henne på ett sätt som han inte pratat med nån annan. Han växer tycker jag, reflekterar mer och förklarar mer. Viftar inte bara bort och byter samtalsämne. Det är bra. Mycket av detta är ju pga att hon varit så ihärdig. Om de landar där nu och hon kan plocka ner lite av muren hon nu byggt upp (Freestyle-referens minsann) så finns det hopp! På det stora hela… känner jag tyvärr ändå nja. Mest för att det är en vecka kvar och de kanske har lite längre att gå än så innan de landar. De HAR ju nåt, när de möts så HAR de ju verkligen nåt. Och de skulle nog kunna komplettera varandra bra! Men frågan är om Elinors öppenhet och ärlighet i vem hon är – en person med många sidor, upp och ner – krockar för mycket med Lars vilja att saker ska vara lätt och skoj. Anton och Sofia De har liksom inga murar gentemot varandra? De är all in och det blir ju så bra pga det. De kan prata om saker utan att det blir infekterat. Jag får känslan av att de inte haft relationer innan som SKADAT dem. Man kan ju ha relationer som tar slut och vara ledsen över att den andre var en idiot och så vidare. Men det finns avslut som liksom ger en ärr som gör att nästa relation får en bit av den förra med sig. Det är just det som jag inte märker här. Det finns inte de där ärren! Eller, inte så tydligt i alla fall. Konflikter som uppstår gör det för att de är oense, inte för att man får Flashbacks och går på ryggradsreaktion. Hur som helst. De kommunicerar bra, Sofia är så jäkla cool med Anton. Respekterar honom. Jag tror han respekterar henne med, men han har ju lite svårare att inte låta sina egna intressen styra. Men hon drar ut honom ur comfort zone, vilket han behöver för att inte sitta där och tycka att han har rätt. (Gu vad jag svamlar!) Tycker de är modiga och har en ambition med relationen. De VILL att den ska hålla! Är för första gången liiite tveksam om den kommer hålla för alltid? Men jag tror ändå på dem. De har i alla fall 100% rätt inställning för att få det att funka! Ps: städandet – hahah! Som att se mig själv i Sofia när Anton pratade om var saker skulle stå och Sofias frågande blick. Som när Mattias frågade varför en pärm stod i bokhyllan och jag ba: eh… för att det är en bokhylla? Och han sa: men vi har väl ändå pärmar DÄR borta? Och pekade på en annan bokhylla. Då såg jag ut som Sofia i blicken. Inklusive skrattet. (Därefter slutar nog likheterna mellan oss och dem, men jag ÖNSKAR att jag hade Sofias öppna och raka sätt att kommunicera utan att det blir minsta hetsigt eller skavigt) Okej hur många ska göra sån där sex-tavla nu?? Och HUR många är pepp på parterapi nu?? JAG är! Ps: flera personer har sagt att de tycker jag skriver om deltagarna på ett respektfullt sätt – tack! En person hörde dock av sig och tyckte att jag var taskig. Vilket jag ältade i ett dygn ungefär. Jag har nämligen ansträngt mig för att skriva intressant och analyserande utan att kliva på nån. Jag menar, jag ser 45 minuter av TRE par (en kvart var typ) och sedan gör jag analyser – det är ju helt uppenbart för MIG att jag analyserar en kvart av ett ihopklippt program, inte en person. Men för tydlighetens skull vill jag säga: detta är avsnitt som man klippt ihop för att skapa spänning och stämning, för att ge tittarna nåt kul att se – jag fattar att det finns SÅ mycket mer bakom dessa modiga personer. Jag hoppas ni som läser och deltagarna OM de skulle halka in här, kan se att jag inte alls tror att jag VET vilka de är utan analyserar ett program som är otroligt intressant!
