Jag kollade en timme FÖRE det gick på TV så jag inte skulle hamna så efter med min analys. Minsann!! Här kommer mina tankar. Oj intressant avsnitt! Jag var så nervös när de skulle utvärdera sig själva framför de andra. Speciellt när de blir lite fulla…Å alltså fylla i tv gör mig sååå nervös. Det gick ju.. okej, men så svettigt var det. Snart ska jag gå in på dem par för par, men vill först säga att han psykologen Fredric ju inte hade rätt när han sa att kvinnorna ville två saker samtidigt – att ha traditionella OCH moderna män (eller hur han nu sa). Det är – i alla fall som man får programmet presenterat – bara Susanna som svajar lite där ju? Sofia och Elinor är väl ute efter helt moderna män som står i kontakt med sina känslor och förstår feminism typ? På tal om det så måste jag citera min bloggläsare Susann som kommenterade på förra inlägget: ”Jag blir stolt över nutidskvinnorna i serien. Alla tre! Att Susanna och Sofia förväntar sig mer av män än grabbighet och sexistiska skämt. Men också Ellinor som förväntar sig att Lars ska vara en nutidsman och kunna prata om känslor. Jag tänker att han som så många andra män som växt upp i då gällande normer fått förhållandevis lite träning i att prata känslor. Han saknar kompetens inom området? Hur som helst tycker jag kvinnorna ställer rimliga krav (med undantag för hur Susanna också stör sig på andra detaljer) men männen har svårt att bryta invanda mönster och tar den lättaste vägen ut.” Tycker det var klockrent. Nu in på paren och analysen. Fasen, jag märker att det blir svårare och svårare att bestämma mig för vad jag tänker och tror. Se där vad som händer när saker får fler nyanser och lager – det blir sådär grumligt och gråskala, livet och inte en Hollywoodfilm med platta personligheter. Okej. NU så. Johan och Susanna Jag har lite svårare för Johan nu märker jag. Jag har liksom tyckt att han är så snäll och vill väl, men … han känns lite loj? VAD tycker han? Jag kan inte bestämma mig om jag tror att han så gärna vill bli älskad att han anpassar sig 100% eller om han bara hänger på för det är enklast så. ”Har ingen åsikt, så blir nog allt bra.” Han tar ju på sig det som blev fel i början: jag sa en dum sak så då blev allt fel. Men… kan det inte vara så att hon lät EN sak ta över allt? Johan tyckte nästan det blev jobbigt när hon ”erkände” att hon varit taskig (förra avsnittet) och tog på sig mer av skulden än han hade behövt. Antingen är det klippt så att han har mer skuld än det vi får se, eller så kände han av att hon tyckte det var så otroligt jobbigt att be om ursäkt att han ville lätta på det genom att ta på sig del av skulden. Det kan jag känna igen mig i när nån ber om ursäkt, att ursäkten känns så STOR att jag viftar bort den eller blir en del av ”problemet” Jag blir också tveksam eftersom Johan uppenbarligen känner att han VILL skoja om saker som han tror Susanna inte skulle tycka vara lämpliga. Antingen undviker han fajten eller så inser han att de inte skulle förstå varandra – han skulle liksom inte kunna motivera varför han vill kunna skämta om allt på ett sätt som Susanna skulle ta emot. Så han sa det till Anton istället. Susanna fortsätter att vara kontrollerat irriterad. Ibland gnistrar det till mellan dem, de KAN liksom ha kul och funka ihop vissa stunder. Men hon har en flera meter tjock mur framför sig, smyckad med skratt och ”god vilja”. Susanna och Johan är inte fysiska alls, vad man ser. Det är liksom inte nån värme mellan dem. Tror att Susanna vill TRO att hon ger det en chans. Johan tycker han ger det en chans genom att ducka 100%. Elinor och Lasse Psykoterapeutens ord här alltså. De tjafsar fram varandras sämsta sidor och det låser sig. Känner igen det här så mycket – när man hamnar i dött läge i grälet liksom. Den där frustrationen. Och Elinor som liksom inte KAN backa – jag förståååår så väl. Okej nu har jag sagt att jag förstår. Och Lasse vill liksom att allt ska vara kul igen. Han försöker ju på sitt sätt – nu släpper vi det här och har trevligt som vi kan ha! Den liksom. Men där är de ju inte så lika. Hon behöver nog mer tid. Lasse tror att hans tydlighet om att han är ärlig blir en trygghet för Elinor. ”Om jag efter ett år säger att jag älskar dig så är det sant” – jag kan fatta att han TROR att det är en trygghetsstämpel, men det är det ju inte, tvärtom! Allt han lovar är ärlighet. Inte kärlek, inte engagemang, inte drömmar. Elinor vill ju att de ska drömma ihop, fantisera och vara romantiska. Så man får känna samhörighet och trygghet. Hon tolkar hans långsamma tempo och löften om att inte lova nåt förrän han kan hålla det som kyla. Vilket det ju är? Jag kan ändå förstå Lasse lite mer efter detta avsnitt, tror jag. Det där att inte vilja rusa fram… Men det brukar väl ofta vara ett tecken på att man inte känner tillräckligt. Han tycker ju om henne och att de har det härligt när allt är skojs och kul och bubbel. Men så fort det blir allvar så blir han liksom TRÖTT. Då är det inte kul och då vill han dra. Elinor verkar sur och irriterad, men hon är ju så uppenbart ledsen. Ska hon liksom investera i någon som inte ens kan drömma med henne? Nej alltså, man måste ju drömma ihop?? För övrigt satte Elinor analysen om paren rätt klockrent va? Å denna krock mellan kvinnor som pratat och analyserat med vänner hela livet och män som gjort precis INTE det hela livet. Den känner jag igen. Har jag sagt det? Anton och Sofia Ja men jag TROR på dem. Jag gör det. Jag tycker jag såg en ny sida hos honom detta avsnitt. En mer äkta och ärlig. Han kändes som att han efter grälet faktiskt ser och uppskattar Sofia mer, inte bara är kär i kärleken. Det djupnade mellan dem. Han kändes genuin när han ville förstå. Och att han faktiskt inte gjorde det. Men förstod att han inte förstod. Jag tror han kan ha en oskön sida, som när han surnade till och drog från grälet. Den där stoltheten liksom, eller hmm ja vad det nu är. Det där surandet som ger en makt. Men jag tror faktiskt inte det kommer funka att dra den med Sofia. Hon är för odramatisk och grundad liksom. Sofia känns fortfarande tydlig, rak och genuin. Älskar att de båda är så obrydda om ”alla andra” – att de liksom omfamnar hela tacogrejen, dirty dancing-dansen osv fast hela Sverige kommer kunna kolla på dem, vilket gör dem ju till de coolaste. De blir liksom motsatsen till Susanna här. Ingen skugga över Susanna – herregud att ha kameror sådär på sig i sådan här känslig situation, nej jag skulle ha svårt att bara vara mig själv. Men det blir extremt tydligt tycker jag när man jämför dem. Lasse är ju också ganska forcerad, som Susanna, men Lasse har en sådan ENORM dos trevlighet i sig att man kan missa det. Han skulle aldrig låta det synas om han tyckte nån var ”fel” – han är för ”väluppfostrad” och snäll för det. Medan Susanna - får jag en känsla av – skulle VILJA visa om hon tyckte nån kändes fel. Well, kanske inte så konstigt att jag drog den slutsatsen efter att hon var ”tydlig med vad hon tyckte om Johans beteenden” i hela avsnitt 3… Slutsatsen efter avsnitt 6: Johan och Susanna – nej det är kört tror jag. Lasse och Elinor – om de får hjälp av terapeuterna kan det gå… men tveksamt pga obalansen nu alltså. Anton och Sofa – japp, det kommer hålla. Ps: sexologen Kalle – alltså kan man få hyra hem honom veckovis eller?
