Det skulle köpas kalendrar. Och det önskades GODIS-kalender från ena barnet. (vi håller på att äta upp – ej bokstavligen men ändå jo typ – för alla år vi sagt "nej men vi har inte lördagsgodis" och absolut låtit präktiga även om vi inte menat präktigt... mer än 50% av gångerna – så nu är det godisfixering deluxe men ja ja let them eat godis, för denna präktiga moder har vid de präktiga orden också alltid menat att det inte är nån princip att inte ha lördagsgodis utan bara blivit så och ju nu är det ju fortfarande inte lördagsgodis, eller inte ENBART lördagsgodis utan också måndags-, tisdags- , onsdags-, torsdags- , fredags- och söndagsgodis).Ooookej, nu släpper vi världens längsta parentes och fortsätter. Ett barn fick alltså godiskalender, det andra barnet fick chokladkalender (det är tydligen inte godis..?). Hur som helst. Skulle inte Nou få nåt då? Jo vi tar en chokladkalender till henne också såklart!Nu ska jag tala om för er hur det INTE går till när en tvååring får en chokladkalender:Mamman: – Hej Nou, här får du öppna en lucka!Nou: – Mums! Mer!Mamman: – Nu får du vänta till imorgon.Nou: – Yay! Längtar redan!Så går det alltså INTE till när man ger en chokladkalender till en viljestark 2åring. Det som är mer likt verkligheten innehåller en del skrik, många nej, en hel del "mamma nu öppnar Nou en till lucka!!" och ett visst antal: "ja okej... det får väl bli så då". Kanske avslutas allt med: "Märta och Maja, göm era kalendrar på era rum." Tänk att tanken inte slog mig. Det är mitt största problem these days. Tankarna som tänks halvvägs. Fram till: "wow en chokladbit, vad gott!" och hur gulligt det skulle vara! Och hur lite det är med en chokladbit om dagen. Det var så långt jag tänkte. Märkligt ju! Jag som är mästare på katastroftänk och ser absolut alla möjliga saker utspela sig i de mest udda situationer. Men inte när det kommer till icke-katastrofer alltså, som chokladkalendrar. Då tänker jag inte långt alls.Är det att se glaset halvfullt förresten? Vi kan väl säga så, att jag är så positivt lagd liksom. Det har inget med min hjärna att göra alltså. Bara mitt solskenssinne!Hej då.
