Alltså namn är ju det roligaste som finns? Mellannamn är ju bra på det sättet att pressen inte blir lika stor? Jag är ju halvfransk och har velat att barnen ska ha ett franskt mellannamn. De franska namnen barnen fått är Valerie (efter min moster), Annie (efter min mormor) och Amelie (för det var den enda vi kunde komma överens om). De har ett svenskt och ett franskt. Barnen har velat att vi ska fira namnsdagar (fika- och presentanledning liksom). Jag kände mig inte så pepp. Tills jag kom på att vi skulle fira de FRANSKA namnsdagarna, när de har namnsdag i Frankrike! Så blev det en extra anledning. Smart va? Jag tänkte ett tag givetvis gå all in, leta upp eller baka franska bakverk, ha fransk musik, lära barnen franska ord... Sedan blev det köpefika (inte särskilt fransk) och jag sjöng Broder Jakob på franska utan supertacksam publik... Sedan hade alla ätit upp, Märta fick en fidgettoy (superfranskt...) och det var alles. Men jag är ändå nöjd. Fika- och presentanledning liksom. Jag röstade förresten på att Nou skulle heta Dominique eller Martine i andranamn. Till slut sms:ade jag (det är så vi kommunicerar) en LÅNG lista med franska namn som jag gillade och Mattias svarade med ETT. Ja alltså Amelie då. Men i onsdags var det Valerie vi firade (Märta). Maja var lite sur eftersom Märta fyllde år senast också, men det gick över när vi påminde om att hon hade både födelsedag och namnsdag framför sig och att Märta nu har ett helt år kvar... (hashtag syskonkärlek)
