Jag har inte glömt frågestundsfrågorna! Jag vill bara ha lite tid när jag svarar på dem och tid är det inte gott om ... Men nu tänkte jag passa på mellan läggningarna så får vi se hur långt jag hinner. Men innan jag kommer till frågan: TACK för all pepp angående sömnbristen just nu. Ni är UNDERBARA som vanligt! Kände mig genast piggare när jag läste alla era kommentarer! Okej, frågan – och följdfrågorna – löd såhär: 1. Jag är nyfiken om din mamma som (jag har förstått) har ett annat modersmål har lärt er barn det språket medan ni växte upp. Om nej, önskar du idag att hon skulle ha gjort det? Om ja, hur har hon lyckats med det? Jag har själv ett annat modersmål, men pratar mest svenska med mitt barn. Det blev bara mer och mer svenska efter det att han började på fsk. Har så dåligt samvete att jag inte ger honom möjligheten till ett extra språk, samtidigt som det är så svårt att vara konsekvent och prata ett språk som ingen annan i familjen/vår bekantskapskrets förstår. Det är kanske inte för sent och jag kan fortfarande lära honom om jag bara anstränger mig lite… Så tacksam för svar! 2. Kan dina barn franska? Hur gör ni isåfall för att få franskan med i vardagen? 3. Jag vill veta mer om hur dina föräldrar gjorde med språk, kultur och släkt när du och dina syskon växte upp i och med att de kommer från olika länder. Känner du dig svensk och fransk (eller något annat)? Jag och min sambo kommer från olika länder och jag tycker alltid det är intressant att höra hur andra gör. Oh vilka roliga frågor! Roligt att fundera på också, det är så mycket i ens barndom som liksom bara VAR utan att jag reflekterade så mycket över det. Men hur som helst. 1. JA, min mamma är från Frankrike. Hon och pappa träffades när pappa åkte dit för att lära sig franska och mamma tog hand om vilsna studenter som kom dit för att lära sig franska. Så föll de pladask och så gifte de sig 1970 och har bott i Sverige hela tiden. Eftersom jag är nummer tre av tre syskon, och dessutom 6 och 8 år yngre än syrrorna, så har ju jag lite annorlunda uppväxt än de. Min äldsta syster pratade bara franska i början. Mamma och pappa bodde i Uppsala och umgicks mycket med folk som pratade olika språk. Jag har lite dålig koll på årtal och så men pappa fick jobb i Valdemarsvik och de flyttade dit. Då vet jag att mamma har sagt att det kunde kännas lite dumt att prata franska med barnen eftersom folk runtomkring inte förstod. Så där tror jag de började prata mer och mer svenska. Men mina systrar var/är nog mer eller mindre tvåspråkiga. När jag sedan kom till världen ville jag absolut inte prata franska. Mamma brukar citera mina bestämda protester när hon pratade franska med mig. Dessutom pratade mina systrar svenska med mig och mina föräldrar. Jag vet inte om de pratade franska med mamma och pappa ibland? Jag minns inte det i alla fall. Så denna lilla franskvägrare missade således att få ett språk gratis. Men mamma och pappa har alltid pratat franska med varandra, växlat utan att man egentligen märkt. Gått från en konversation på svenska till att hitta det franska ordet för något först och då slirat över till franskan. Det har jag insett på senare tid är så naturligt för mig att jag inte märker när det händer. Som en middag för ett par år sedan hemma hos mina föräldrar och alla pratade franska under ett samtal för att min systers man som är italienare skulle förstå – jag tolkade till Mattias (vi får växla språken för svärsönernas skull) och så sitter jag där och översätter och Mattias säger: Louise, du behöver inte översätta nu, de pratar svenska. Haha, jag hade inte ens märkt växlingen... Mamma har också flera gånger pratat franska med Mattias och med mina kompisar under uppväxten, utan att tänka på att det är just franska hon pratar. Så, så pass tvåspråkigt har det ändå varit. Men när jag var liten fattade jag mest vad mamma sa utifrån sammanhanget. Typ: mamma går in på mitt rum och sedan kommer en massa ord i högt tempo och med liiiite upprörd stämma. Ja då visste jag att det var dags att städa... eller ja, att det önskades i alla fall. Hehe, konstigt att just den situationen är den jag minns så väl? Jag började plugga franska i högstadiet, åkte på språkresa i gymnasiet och var en termin i Frankrike efter gymnasiet. Just då var jag väl som bäst på franska skulle jag tro. Sedan har det tyvärr blivit mindre och mindre... Jag BORDE ju prata franska med min mamma, men det är liksom jättekonstigt att börja prata ett annat språk med någon man är van att prata ett annat språk med. Så som svar på första frågan: förstår att det känns lite fel att prata ditt språk när andra är med, men det är ju härligt med ett språk "gratis". Hmm undra om man skulle kunna koppla det till en situation. Typ, "varje gång vi badar så pratar vi mammas språk" eller nåt? Äh jag vet inte... 2. Mina barn kan inte franska... De tränar alltid lite olika ord när mamma är här men inte mer än så. Jag hoppas att de ska lära sig någon dag! Just nu är italienska dock mer intressant eftersom kusinerna pratar det. Men jag tänker att de får lära sig båda språken! Jag har en liten dröm om att vi ska åka till Frankrike eller Italien och få språket allihop! Vi får se om det blir av en dag. 3. Vi var nog ganska franska tror jag. Eller, ja jag kände mig väldigt fransk i Valdemarsvik. Allt udda vi gjorde kopplades ju också till att vi var franska. Som att mamma och pappa hängde murklor på tork i fönstren, då sa mina kompisar att man hade skumma gardiner i Frankrike – hahah! Eller när mamma en gång var svinarg för att några killar hade varit elaka mot mina syrror för femtioelfte gången och hon stegade dit och slet upp dörren. "Ringer man inte på dörren i Frankrike?" fick hon då som fråga. Jag tror att vi var lite udda i Valdemarsvik? I alla fall fram tills flyktingförläggningen kom. Detta är ju mina högst personliga minnen och dessutom ur ett barns ögon, men då blev vi nog mer svenska i andras ögon. Förutom när det kom till tandläkartider – jag vet inte om detta är sant, men det var i alla fall vad jag fick höra – att vi och alla invandrare fick tandläkartider en kvart före den egentliga tiden. För oss kan jag förstå – jag minns alla gånger mamma slet upp dörren till klassrummet och jag fick kuta ut och vi körde i ilfart till en tandläkartid som vi glömt. Men att alla invandrare fick samma extrakvart känns ju sjukt... Jag älskar att ha min franska halva och önskar att jag bejakade den mer nu! Är så himla svensk nu!? Ja ja, tillsammans blir vi en salig blandning! Här är det helfranskt, helsvenskt, 1/4-delsfranskt och halvitalienskt ja och lite till förstås för de är ju inte bara halvor och så. Men ni fattar. Älskar denna bild. (men saknar givetvis en massa folk i den ska jag lägga till så mina syrror inte blir sura)
