Ni ÄR ju så kloka mina fina läsare. Så jag har en fråga till er. Gick ni förlossningskurs eller typ profylax och så där? Då fick man ju lära sig att inte streta emot smärtan utan försöka åka med bara. Se den som ett tecken på att man närmade sig målet. osv. För mig funkade det första gången JÄTTEBRA (förlåt om det provocerar). Det gjorde ont – ja – men jag hade, i kombination med mycket TUR, smärta som hanterades ändå rätt bra. Andra gången gick ju allt så snabbt så då hann jag bara bli rädd och sedan var det klart. Tredje gången hade jag behövt repetera kursen jag gick innan första. Jag kom av mig efter ett tag och hjärnan upptogs av: "AJ nu gör det faktiskt jätteont och det får gärna ta slut nu." Någon påminde mig mot slutet om att tänka att varje värk var som en knut på ett snöre jag klättrade uppför. I slutet av snöret kom bebisen. Jag tror jag hade nån sån bild vid första, hur bebisen sjönk längre och längre ner för varje värk. Det var bra med påminnelsen, men lite svårare att hålla fast vid. TILL POÄNGEN. Okej. Jag springer ju. Och tycker mycket om det. Jag mår bra av det. Min hjärna behöver det! Men ibland blir det ju jobbigt. Ju mer jag springer desto lättare blir det. Men det är lite uppförsbacke (mental och ibland också fysisk) nu när jag inte sprungit på länge. Jag har då lätt att fastna i "usch vad jobbigt det blev nu, naaaj, uuuuuh iiiih blääää". Lyckas jag ta mig förbi det så blir det ju bra igen. Men det tar över hjärnan. Precis som vid förlossningen, tänkte jag senast på intervallpasset. Till det hela hör att jag har typ NOLL vinnarskalle när det kommer till löpning. Lisa springer ju tills hos kräks, bara hon vinner. Min kompis Linn, som jag springer lopp med, ligger 2 mil framför mig i loppen, även de gånger jag tränat mer. Jag har inte den där tävlingsväxeln! SÅ. det tog lite mer tid, men NU kommer poängen. Och frågorna: är man bara olika? Eller kan man träna upp psyket? Kan jag lura hjärnan att tycka om den där "usch vad jobbigt det blev"-känslan, precis som vid förlossningen? Kan jag lära mig att tänka: "å vad jobbigt, hurra!Det betyder att jag blir snabbare och snabbare!" och KÄNNA det? Är det nån som vet? Förlåt att detta blev en träningsblogg idag. Ska ej upprepas. Så ofta. Var så goda för repriser från förlossningen (och lite efter):
