En natt nyligen. Jag har puttat in båda barnen mot väggen (vi sover i samma säng nu, barnen och jag, tack vare era tips), lagt mig längst ut och somnat alldeles för sent. I någon dvala hör jag Maja klaga på att jag ligger för långt bort och jag flyttar in till mitten. Som biffen i burgaren. Någon som känns som två sekunder passerar innan det är dags för nästa grej – Märta säger att hon vill gå upp. Jag är föööör trött. Ni vet sådär så att man faktiskt inte KAN öppna ögonen. Misstänker att klockan snarare är fem än sex men orkar inte kolla på klocka för att bekräfta. Samlar all kraft och säger att hon får gå in till pappa. Mattias är den som tar morgnarna nu när jag tar nätterna. Mattias är i samma dvala som jag och går in i robot-mode. Går upp, fixar frukost, sätter på Smurfarna för att snabbt lägga sig i sängen igen. Han sneglar på klockan precis innan han ska somna – jahaaa den var inte fem eller sex, den är två. Okej. Kanske inte riktigt frukostdags alltså. Jag vaknar till av att Märta kryper ner. "Pappa säger att det är natt, jag får inte gå upp." Sedan sover vi vidare.
