Jag skrev om att jag hade lämnat Märta på förskola när Maja var bebis. Inte som någon diskussion kring just det ämnet, utan för att jag inte kan minnas på vilket sätt det var jobbigt att ha båda hemma, men att jag litar på mig själv att det var värt fyra bussresor varje dag för att få den där tiden ensam med Maja (med allt vad det innebar i form av att kunna dricka en kopp kaffe, eventuellt ta igen några minuters sömn, kanske gå utanför dörren osv.). Jag VET att det var en rätt kämpig tid där ett tag, men jag kan inte längre KÄNNA det. Lite som att jag vet att förlossningen gjorde panikont men jag kan verkligen inte föreställa mig det, inte KÄNNA det liksom. Jag fick en kommentar på inlägget att jo det är väl bra att lita på andra föräldrar men om många kända personer eller bloggare skriver om att lämna syskon på förskola så påverkas folk och det blir det ”normala” att lämna syskon, istället för att ha dem hemma, vilket skulle vara sämre för syskonrelationen, enligt denna person. Jag tänker att vi ju inget vet om alla familjers situationer. För det första så lämnar man ju inte ifrån sig syskonet för ett år framåt. Hen finns ju fortfarande i familjen och vardagen, varje morgon, varje eftermiddag, kväll, helg, lediga dagar, bonusdagar, vab-dagar och så vidare. Det är mycket tid tillsammans även om det också är lite tid ifrån. För det andra så är det fler personer i en familj. Alla måste få må bra. Det är inte en synd att välja ett helt ok alternativ för barnen om det innebär överlevnad för föräldern, för att uttrycka mig dramatiskt. Om jag bidrar till att det känns normalt att lämna barn på förskola när man har syskon hemma så känns det bara bra! Jag tycker att det är normalt. Jag tror inte att jättemånga tvångsmässigt kommer att lämna storasyskon på förskola, mot sin egen vilja. Däremot tror jag att de som lämnar syskon på förskola kanske KANSKE kan göra det med lite mindre ångestklump i magen och lite mindre rädsla att bli gormad på av omgivningen. Jag är övertygad om att föräldrar… nej mammor, för det är de som får skit, som är hemma med båda(alla) barnen också får utstå en massa kritik. Höra att de borde lämna barnet på förskola för att det är bra för hen osv. De kanske i och för sig slipper höra ”varför skaffade du barn då om du inte vill vara med dem?”, men det tar ändå hårt att höra hur andra tycker att man gör SÅ FEL i sina val kring ens barn. Jag tycker att de som har barnen hemma för att de känner att det är det bästa för dem också ska få känna att de är ”normala”. Jag återkommer till min grundåsikt: vi måste lita på att folk fattar de beslut som de upplever som de bästa för sin familj och sina barn. Om någon läser min och exempelvis Carin DaSilvas blogg och känner press att lämna syskon på förskola så hoppas jag att man efter att ha lämnat några gånger inser att det är bäst att göra det som känns bäst för dem istället. Eller jag hoppas de ska känna det innan de utsätter sig för något de egentligen inte vill, men ja, ni hajar. Om man istället för ”FEL FEL FEL” får höra: ”gör det som känns bäst för ER, NI vet vad som funkar för ER”, så kommer alla må bättre och fatta bättre beslut, det är jag övertygad om. Kanske innebär det att någon har syskon hemma hela föräldraledigheten, kanske innebär det att någon åker buss över hela Södermalm fyra dagar i veckan. Och när det kommer till kritik till dem som lämnar på förskola, där det på ett skuldbeläggande sätt ska sägas ”Det är inte alltid lätt att vara hemma med båda, men det är det värt” har inte förstått att det är precis så man känner i andra läget också. Det är inte alltid lätt att lämna, men det är det värt. För annars skulle man inte göra det.
