Igår lagade jag middag till mig själv, Mattias skulle äta när han kom hem från jobbet. Sent. Jag gjorde en dressing där jag slängde i en massa grejer jag hade hemma. Kändes lite crazy och den blev inte så vacker...men den var god! När Mattias kom hem var jag jättetrött (ovanligt) och satt och jobbade. Jag visade vad jag ätit och pekade även på plastburken med dressing. - Är det här dressingen? ropar han ut till mig med tveksam röst. - Jaaa det är det. Svarar jag irriterat. Orka gnälla på lagad mat liksom. - Den här lite gula konstiga? - MEN JAA! sjukt irriterad blev jag, som ni säkert förstår. "ååå ursäkta att maten jag lagat inte är snygg noooog för ers majje" tänkte jag. - Förlåååt älskling! Jag bara undrade. - Ja alltså nästa gång kan du använda ord som "ser spännande ut!" och "oj vad gott!" - Ja absolut! Efteråt sa han: - TACK älskling, det var JÄTTEGOTT. - Mm varsågod. Visst var den rätt god ändå, fast den inte var så snygg? - Jaa, joo. Jag tyckte inte han lät övertygad men orkade inte reagera på mer. Imorse skulle jag packa med mig matlådan. Plockar ut dressingen och ba: denna är ju typ full? Tittar in i kylskåpet och ser den andra, likadana plastburken med ett litet mos av röda linser som jag tänkte ha i salladen men ändrade mig för de såg så grötiga ut och sparade den för bättre tider. - Eh, var det den här du hade som dressing? - Ja, du sa ju att det var den. - He he... det var fel. Förlåt. Det kunde ju ha varit värre tänker jag. Typ någonting kvarglömt från julbordet, eller ett experiment av något slag eller att det inte hade funnits någon mat kvar alls. Så älskling, förlåtet (i bestämd form) får handla om mitt sura bemötande. Det satte ju stopp för hur du skulle upptäckt min fenomenala dressing, blivit helt imponerad och exalterad och bestämt dig för att fira mig och min succédressing med en weekend på en herrgård någonstans. Så synd ändå. Vi skulle ha haft det så mysigt!
