Okej lifehack ändå att döpa sitt barn till Nou. SÅÅÅÅ många möjligheter! Men nej det är alltså förändrat läge. Igår blev hon lite ledsen när vi lämnade, då var Märta och Maja med så jag tänkte att det nog mest var på grund av dem. Att vi liksom lämnade henne en hel hög. Men idag blev hon också ledsen när jag gick. Det är ju jobbigt att gå när de är ledsna. Men minuterna innan hade jag sagt att det är så skönt att veta att hon inte är ledsen över att vara HÄR utan över att jag går. Vilket är helt olika saker. Och eftersom jag hade sagt det högt och insett det, så kändes det inte så jättejobbigt att lämna henne trots att hon blev ledsen. (låter som en iskall robot nu... goals...) Förskolepedagogen sa dessutom "ja jag visste att det här skulle komma" – de är ju så ruttade! Efter ett tag fick jag ett sms med en bild på en lekande Nou. Jag ÄLSKAR förskolor som skickar foton och uppdateringar – så otroligt fint och värdefullt! Känner sådan kärlek för förskolepersonal nu alltså! En annan sak som jag tror minskar min ångest över att Nou börjat på förskola... Vänta, måste bara säga att jag inte HAR så mycket ångest över det, jag tycker barnen haft det bra på förskola och att det känts naturligt och att det varit skönt för oss föräldrar att få jobba ... Men i alla fall. Det finns alltid ett litet skav att vara ifrån barnen för mig. Inget skav som jag vill göra nåt åt, för jag skulle icke palla hemskolning osv. MEN OKEJ LOUISE KOM TILL POÄNGEN!!! Ja just ja. Jo men en så himla skön sak är att jag har ett fritt jobb. Alltså att bli egenföretagare har höjt min livskvalitet med en miljon procent! Jag använder kanske inte friheten det innebär supermycket, men att veta att det går, det skänker sånt lugn! Om barnen har en tråkig period, eller är svintrötta, eller på nåt sätt behöver mig mer, ja då kan jag anpassa jobbet efter dem. De kan gå tidigt från fritids, jag kan hämta Nou om hon bara inte VILL en dag. Och så vidare. Det GÅR (nästan alltid, jag har ju inspelningar och möten och sånt också så helt utan måsten är jag ju inte). Så kan jag jobba kväll istället den dagen. Det gör ju också att ett lite sorgligt avsked inte fyller mig med ångest. För jag vet att jag är flexibel. Jag tänker att det är uppsidan med hela denna jäkla pandemi. Att många av dem som jobbar hemifrån fått möjligheten att lägga upp dagarna lite mer efter sig själva. Det är ju i perioder INTE kul att jobba hemifrån, speciellt inte om det ska vobbas ... för inte är det många som 100% vabbar "när man ändå jobbar hemifrån". Men vanliga dagar, att känna att ramarna finns där men inte kryper inpå. Att chefer tvingas släppa på kontrollen. Förhoppningsvis är det många som ser att detta är ett bra sätt att arbete. Att ge anställda frihet. Och att få jobba och ha möjligheten att ta en paus för att slänga ihop kvällens middag, eller plocka ur diskmaskinen eller nåt annat superfestligt, vilket leder till att kvällen inte består av alla måsten som är kvar sedan morgonen utan får vara lite mer fri och plötsligt uppleva att man HAR TID. Bara den grejen att jag kan prata med min man VARENDA lunch. Herregu, vem behöver såhär mycket partid?! Nej skoja. Det är trevligt! Och fyller på behovet av häng. Så bra grej. (ja det kan också bli mindre trevliga stunder och ge oss tid till gräl, men bara DET! Att faktiskt HA TID att bråka? Lyx!) Mmm tid. Det är nåt ni! Att ha tid leder till frid, som jag brukar säga. (citera mig gärna och ofta) Ibland kan gräl ta tid. Speciellt när det är låååååång startsträcka. För alla vet att det här alltid slutar med "NU ÄR JAG SUR" men också att det ALLTID kryper fram en anledning till slut. Man ba: Jeeeez varför sa du inte bara det direkt?!
