När jag är med min familj drabbas jag som allra mest av fomo. Jag har svinsvårt att dra mig undan, att inte tillbringa varenda minut med någon familjemedlem. Och det är ju ljuvligt, att njuta så av sällskapet. Alltså njuta innebär även bli galen av irritation, sucka högt och tappa tålamodet. Så inga ständigt rosa moln här inte. Men som sagt. Vill ändå hänga. Oavbrutet. Och alla i familjen är ganska lika där. Men egentligen behöver vi ju alla lite paus. Fast ingen av oss lyssnar på den rösten särskilt ofta. Som att den skulle betyda att man inte vill umgås. När den egentligen bara säger åt en att ta ett break. Idag sköljde den över mig när vi avslutat kräftorna och snart skulle hugga in på efterrätt. Ett bra tillfälle eftersom jag då kunde ställa mig och diska. Jag hörde alla sitta och diskutera ute vid middagsbordet medan jag sköljde tallrikar och fyllde diskmaskinen. Så mysigt och lagom socialt just då. Jag har alltid varit dålig på att lyssna på den rösten. Rösten som säger att jag behöver vara själv en stund. Men har de senaste åren insett hur viktig den är! Jag behöver dra mig undan. Vara social till max och sedan pausa. Jag har märkt att jag får så mycket mindre ångest om jag laddar upp mig. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Tyckte mest att det slog mig att min fomo är som starkast med familjen. Och att det är lätt att glömma bort stunder av paus under semestern. Bilder från idag när vi tog med pizza/focaccia som min syrra gjort till stranden: Nappgreppet - ta den nu bara! För bröna och alla kläder som ej vill bli nedkräktas skull! En mamma - tre barn. Och pizza.
