Okej nästan varje kväll efter läggning av barn sitter jag och jobbar en stund. Målet är att hinna ligga ner i soffan och glo på serier en stund innan jag måste TVINGA mig till sängs. Ikväll rev jag av ett gäng ganska snabba saker, som blivit uppskjutna alldeles för länge. Gött! Bara blogga kvar då. Sedan satt jag och glodde på skärmen. Påbörjade femtioelva inlägg, men var för trött för att skriva dem och tog bort. Tills nu har jag suttit så. Och blivit argare och argare. Nu är klockan över 23 och jag har inte varit minsta effektiv och framför allt: jag har inte legat i soffan! Nu vill jag ju dessutom ta bort det här inlägget. Men då tänker jag på alla kommentarer under mitt inlägg om social-dagen-efter-ångest där flera skrev om att de upplevde samma efter att ha kommenterat. Jag är också så med kommentarer! Och nu med detta inlägg med. Så jag ska trotsa. Det får vara kvar. (Hjälp) I alla fall. Förra veckan, när jag vobbade som en dåre, så kände jag mig helt värdo när veckan äntligen hade hamnat på fredagskvällen. Jag hade varit grinig och sur och opedagogisk och jag hade känslan av att vara oduglig. Då tänkte jag på hur otacksamma de där stunderna/perioderna är. Ni vet, när man kämpar för att hålla saker flytande på alla håll: jobb, hem, barn, sambo ... Man kan inte göra allting 100% men man öser på för att klara det på okej nivå. Och så går man runt och känner sig DÅLIG?! När man faktiskt är rätt grym? Om man ser på ALLT. Men istället så stirrar man på en sak i taget och tycker att man kunde presterat lite bättre med jobb, varit lite finare mamma, haft en aningen bättre ton mot sambon och faktiskt kunde röjt lite i vardagsrummet ... Idag blev en mini-version av det. Jag gjorde en massa bra jobbsaker och så slutar det hela med att jag inte gjort nåt alls. Skumt. Men nu kunde jag ju skriva om det i alla fall! Win-win..? Jag får kompensera för uteblivet soffhäng med dubbelt soffhäng imorgon. Mmm soffhäng ...
