Förra helgen gick jag på stan med barnen. Det började spåra lite redan när jag stod i kön på H&M och mina M&M skulle prova en massa smink … Jag tyckte jag var klok när jag sa att nu går vi hem. Barnen tyckte de var ännu klokare när de sa: HIT VILL VI GÅ! när vi passerade en skobutik. Jag tänkte att hmm ja det vore ju bra med ett par gummistövlar till Märta … Så jag gick med på det. Första misstaget av många. Väl där inne så blev mina barn till två elvispar medan jag försökte göra besöket värt något genom att hitta supermegabilliga gummistövlar på rea. Det gick sådär. Barnen tog av sig alla ytterkläder samtidigt som de gick runt bland hyllorna. Lite som Hans och Greta med brödsmulorna. Väldigt väl utspritt. Plötsligt stod de bara där utan jacka, fleece och skor. Jag sprang runt och samlade ihop allt och mosade ner det i vagnen medan jag vädjade till Märta att prova stövel. Maja ville också prova!! Hon fick då ett par andra skor. Men både stövel till Märta och sko till Maja slängdes bort till förmån för några guldiga eller glittriga eller paljettiga dojor. Sedan pågick en "snällaprova-nej-denhär-nej-denhärdå-nej"-föreställning i en evighet. Till slut gav jag upp. Nej nu går vi. Maja VÄGRADE ta på sig sina gamla ruttna skor efter att ha fått sätta foten i en magisk lila-rosa glittrande historia. Märta ville inte heller lämna alla dessa superskojiga skor och det hjälpte inte att locka med stövlarna jag äntligen hade hittat – ”Jag vill inte ha dem, mamma.” Okej. Då var alltså detta besök helt onödigt och jag kan inte ens få slut på det för alla har spårat ur! Ja här tog alltså mitt tålamod helt slut. Den sista lilla droppen rann ut genom lilltån. Eller var det nu rinner ut. Och jag blev helt matt. - NU GÅR VI. Sa jag bestämt. Och Märta som också tröttnat (hurra!!) hoppade upp i vagnen. Men Maja var fortfarande oerhört sur över att ha blivit snuvad på så vackra skor. Så då blev Märta sur. På Maja. Och det bästa sättet att få med sig lillsyrran är ju genom att slåss. Om man med "det bästa sättet" är ute efter ett skrikande och springande resultat. Här någonstans ringer Mattias och undrar om han ska handla något. Jag, som av outgrundlig anledning svarat i telefonen stammar fram nåt om att jag skiter i vilket och slänger på luren. Och känner mig så klart ännu mysigare och mer lyckad. Och då ser jag henne. Damen som ska kolla på gummistövlar. Som ska kolla på gummistövlar i total tystnad. Damen som absolut inte tänker se att vi faktiskt är på väg att gå, att mamman försöker samla ihop barnaskaran och att mamman har fukt i både panna och ögon. Damen som så väldigt gärna vill visa sin irritation att hon med helt onaturligt svepande rörelser vänder sig och stint stirrar på oss varje gång Maja tänker på de lila, vackra skorna och utstöter smärtsamma minnesskrik. Damen som suckar så högljutt att Märtas ilskna vrål sugs upp och försvinner i ett svart hål. Damen fokuserar mer på mina barn än på stövlarna, och till slut KASTAR hon tillbaka den stövel hon håller i på hyllan och stormar därifrån. Ni vet, sådär med armar och ben helt flaxiga. ”De är barn!!” lyckas jag ropa lite kvävt efter henne. Men jag har noll självförtroende kvar (det försvann också ut genom lilltån) så jag känner mig inte ens arg. Bara värdelös. Jag lyckas på något underligt sätt klä barn och få dem på plats i vagnen. Sedan går jag genom hela butiken (vi var förstås allra längst in) ackompanjerad av Majas illvrål. Jag orkar inte ens le skamset. - Ni tappade den här! Säger en kvinna vänligt och pekar på nappen som ramlat ur den vitt gapande munnen på Maja. - Tack, säger jag och sväljer lite klump halsen. Kvinnan ler. På ett sådant där sätt som säger: ”Jag förstår dig. Det är ingen fara. Lycka till.” Och då kändes det genast så mycket lättare. Jag var kanske inte världens sämsta. Det fanns sådana som förstod vad jag gick igenom, som kanske till och med kände igen situationen! Jag bestämde mig där och då för att inte skriva ett argt inlägg om damen med de svepande irritationsrörelserna, vilket hade varit min hämndplan, utan ett tack-inlägg till alla de som INTE får spel. De som istället ler förstående, som ger den där peppande blicken eller som avsiktligt inte uppmärksammar en kaotisk situation för att visa att det är HELT normalt. Tack! Tack till dig i skobutiken. Och tack till dig, du mamma som sa ”Det där har man ju gjort några gånger!” när jag körde i en kant med barnvagnen så Maja trillade ur. Tack till er! Och tack till er läsare. Tack att ni skriver att ni känner igen er när jag delar med mig av helt galna situationer. Tack att ni delar med er av allt det jobbiga, roliga och knepiga som hänt. Att ni peppar. Att ni får mig att känna mig normal, och till och med riktigt bra! Det får de svepande damerna att suddas ut. Ni är bäst! Detta var det vinnande bidraget när jag hade en tävling på bloggen en gång - "hej hej DIN vardag" där man fick berätta nån situation man ville ha illustrerad. Hur kul va inte situationen ovan?? I alla fall i efterhand :)
