Jag har en kompis som alltid börjar gråta när hon är arg. Det leder till att det kan bli huvudet på sned-kommentarer eller himlande med ögonen som resultat från omgivningen. Vilket är jäääääkligt irriterande när man är ARG!! Jag tänkte skriva att jag är precis likadan. Men sedan kom jag på att jag inte är det. Det är en irriterande sida jag har. Att jag alltid ska leta upp någon inom mig som känns som det som personen jag pratar med berättar och sedan ba: preciiiiis så gör jag med! Jag antar att jag bara menar väl. Att jag vill förstå den andra personen och försöker liksom hitta liknande för att personen inte ska känna sig ensam i sin sits. Och så tror jag att jag är likadan för att jag varit i liknande situation nån gång. Välmenat eller ej, det kan bli rätt ittiterande. Speciellt eftersom jag börjar prata mer om mig själv än som den jag pratar med. Så ego. Hur som helst, dags att prata lite mer om mig!! Jag har ju en mycket värre situation än min kompis. Jag gråter med näsan. Jag kan liksom inte snyfta lite gulligt/vackert/diskret, eftersom det för varje tår kommer 2 liter snor ur min näsa. När jag störtbölar kan ni ju föreställa er snormängden. Mitt i ett gräl, eller diskussion med tårar, måste jag pausa för att snyta mig. Fyrtiotusen gånger!! Minst. Och när man äntligen blir sams måste jag snyta mig tio gånger till. Eller när jag till slut inte orkar måste jag ligga och snörvla. Vilket i sig kan leda till vidare bråk. Som slutar i tårar. Som slutar i ännu mer snyt. Jag ska plantera några träd, som ursäkt för all skövling orsakat av allt mitt snor. Ni har säkert inte alls sådana här irriterande sidor eller fysiska besvär. Ni är säker helt perfekta ... (nu känner ni att ni tycker lite synd om mig med mina tillkortakommanden och delar med er av snoreri och ego-sidor, eller annat).
