Idag vid lunch. Jag gör två tallrikar med köttbullar och spaghetti. En med hela spaghetti och en med skurna. När jag står och skär kommer Märta ut i köket och ser vad jag gör. – Å neeeej jag gillar inte kortpasta! – Jag vet. Det är därför den där tallriken är din (pekar på den med hela spaghetti) och den här är Majas. – Ah! säger hon och skuttar iväg. En stund senare ställer jag fram maten och ropar på barnen. Maja kommer ut i köket och sätter sig på platsen med långa spaghetti. – Jag gillar inte låååånga pasta! – Jag vet. Där är din plats, säger jag och pekar på platsen bredvid. – Jag vill inte haaaa långa pasta! fortsätter Maja och petar på spaghettin som om den vore hundbajs. – Maja, jag vet. Där är din pasta, på din plats! säger jag och pekar igen på platsen bredvid. – Jag GILLAR INTE lång pasta!! fortsätter Maja argt och börjar lyfta bort pastan från tallriken. – Nej! säger jag och byter snabbt tallrikar innan någon mer pasta hinner lyftas bort. – Ah! säger Maja muntert när hon ser platsen bredvid sig – den som alltså nu fått tallriken med långpasta – och hoppar raskt över till den platsen. Ser sedan lite missnöjt på tallriken med lång pasta. Men nu hinner jag byta. Och innan Maja hunnit bli instinktivt irriterad på att jag tagit "hennes" tallrik (trots fel pasta) kommer Märta och sätter sig på sin plats. Sedan äter de, långpasta för den ena, kortpasta för den andra. Lätt som en plätt!
