"Hon kan vara med när du lagar mat!" vet jag att någon föreslog när jag skrev om att jag gjorde saker i 20 sekundersintervall. HUR?! tänkte jag. Men också: okej jag har kanske inte riktigt provat. Sedan dess har jag provat och well... Nou är väl inte den som sitter med nåt särskilt länge om man säger så. Idag – efter att ha provat bunkar och pepparkaksformar, kavlar och mått, slevar och vispar och 200 saker till så verkade hon intresserad av diskhon. BRA tänkte jag och där stod hon kanske 5-10 MINUTER! Jo vid ett tillfälle hängde hon kanske över diskhon och slickade i vattnet som fyllde en tömd yoghurtburk (och utbrast "mmm!" varje gång), men äh tänkte jag. Sedan sprang jag kanske mellan spis och diskho ca fyrtiotvåtusen gånger eftersom hon skulle dra på vattnet på högsta effekt och varmaste. Men ändå! Hon blev till och med sur när Mattias kom och avbröt vattenfesten pga den enorma mängden vatten... Kunde hon ha stått flera minuter till?! Efter maten tänkte jag att denna rastlösa böna behövde springa av sig innan sovdags. Vi tar en liten kvällspromenad! Det är ju så LJUVLIGT på kvällarna nu! Ljumma kvällar kan vara det bästa som finns! BÄSTA!!! (okej jag ska tagga ner) Nou sprang ut och såg att syrrorna gick in till grannen. KUL tänkte Nou och gav sig iväg mot dem också. Nej dit ska vi inte, tänkte mor och gick för att fånga in en tredjedel av barnaskaran. Det var inte poppis om jag ska uttrycka mig milt. Jag ropade till grannen över vrålen: "VI SKA TURNÉRA SOM LEVANDE PREVENTIVMEDEL!!" Grannen hävdade att det skulle ha motsatt effekt ... Nou fick arga av sig i trädgården nån minut och jag laddade inför rond 2. Nou hoppade upp på sparkcykeln iklädd hjälm, blöja och fodrade gummistövlar (vad annars?). Vi åkte i full fart ner till parken! Jag har undvikit parken ett tag pga det är uppförsbacke hem och uppförsbacke bärande sprattlande arg 2åring är liksom lite ansträngande ibland. Men det hade jag nu förträngt och såg framför mig hur Nou skulle springa av sig den där sista energin och sedan somna gott. Så vi swischade ner för backen. Jag höll emot, men vågade ändå rätt bra med fart! Nou skrattade när vi åkte över brunnslocket så det smattrade under däcken. Ljuvligt! Vi kom ner för backen och Nou började sparka själv. Men då hände något. Ingen vet vad, men sparkcykeln verkar i alla fall ha varit helt dum i huvudet. För ilska uppstod. På sparkcykeln. Och nej hon ville inte åka på den mer. Hon satt på backen och var ARG. Tills hon såg broräcket. Då blev hon glad igen. Och jag påmindes om fler anledningar till att jag undvikit denna park ett tag. Nou rusade fram till broräcket och klättrade. Sist blev vi kvar där en halv evighet och jag kom hem med mjölksyra i armarna och blöta fötter. Nou hade inte blöta fötter den gången eftersom hon hade stövlarna. Denna gång verkade hon dock tröttna på räcket. Hurra tänkte jag och medan hon fortsatte över bron tog jag tre snabba steg bakåt för att grabba tag i sparkcykeln som ju ändå kunde få följa med hem tänkte jag. Och när jag fått tag på den är Nou över på andra sidan bron och vill absolut påbörja promenad ner i bäcken. Så det blev extra snabba steg för mor för att ha ett litet armgrepp medan Nou utforskade gruset på vägen ner till vattnet. Men hon tröttnade även på det – var detta min lucky kväll? Två aktiviteter som avslutats självmant? Vi promenerade vidare mot lekparken. Och då såg hon dem: de fotbollsspelande barnen!! Kanske 10–11årsåldern. Hårda sparkar. Flygande bollar. Två olika grupper på en plan. DÄR ska jag vara, tänkte Nou. Nej det ska du inte, tänkte mor. Och då uppstod en så att säga fajt. Som varade länge. Efter 700 år av bråk och bärande och blockerande fick jag med henne till nån klätterställning. Där var hon i 10 sekunder innan hon upptäckte skateboardrampen där två barn i 10årsåldern precis börjat åka sparkcykel i hög fart. Ja men SJÄLVKLART är det DÄR man ska leka. Men då fick mor nog (Noug). Och bar det sprattlande barnet på ena sidan och sparkcykel på andra. Vid paus pga mjölksyra förekom absolut smitningsförsök. Och när jag mötte folk kändes det både lite pinigt med vrål och sprattel och samtidigt tänkte jag att nu får jag medlidande, någon som SER hur jag KÄMPAR. Nu kan ni tycka synd om mig och tänka: "å jag minns den där tiden...". Till slut ramlande vi in i hallen hemma. Ingen av oss var väl på strålande humör ska jag väl erkänna. Energin som skulle ta slut på den ljumma kvällspromenaden var absolut slut i alla fall. Det får man ju ändå ge oss! Lite lirkade senare, men ABSOLUT inte någon hjälm eller stövlar av, så blev det nedvarvning framför Babblarna. Kallar denna bild "du bestämmer inte över mig mamma." Och en stund senare var Diddi så rolig att mamma absolut kunde ta av både hjälm och stövlar och byta blöja. Lilla roliga, gosiga, gulliga och svinjobbiga Nou!
