Idag gjorde vi det vi så sällan gör. Nej nej, vi stod inte och hånglade i ett hörn på stan, det väntar vi lite till med. Och nej nej nej vi bakade inte surdegsbröd, det väntar vi också med. Och NEJ vi rensade inte vindsförrådet (vi SKA!!! Snart!). Det vi gjorde var att vi delade upp oss! Åkte på äventyr med varsitt barn. Fint att hänga med Ärtan bara! Fast jag får alltid ångest över tiden jag då inte spenderar med Maja… Men jag släppte ångesten och vi drog till McDonalds och drack milkshake. Sedan handlade vi present, för vi skulle på kalas. Så klart var vi ute i sista minuten. Leksaksbutiker genererar stress av sig själv, de har stressframkallare i stället för element – det ger minst lika mycket värme och kostar gratis. Att då lägga på egen stress i form av tidsbrist är inte att rekommendera. Vi valde tre tusen saker vi skulle ge bort och Märta hittade lika många som hon skulle ha själv. Jag lider av extrem beslutsångest, vilket inte heller är en så bra grej i dessa lägen (är det någonsin en bra sak förresten??). Till slut hade vi dividerat, resonerat, vägt för och emot och lyckats rensa bland de tre tusen x2 sakerna. Present var utvald. Puh! Vilken pärs. Tyckte vi då ja. Men då visste vi inte vad som väntade… När vi betalat skulle vi slå in presenterna, men platsen för inslagning var upptagen av två äldre män (dagens två första pensionärer). Två äldre män som inte var på väg till ett kalas som skulle börja om tio minuter. Två äldre män som inte hade sällskap av en 4-åring med kli i fingrar och spring i benen. Två äldre män som inte hade slagit in jättemånga paket i sina cirka sjuttiofem levnadsår. Jag har på riktigt aldrig sett någon slå in paket så långsamt, någonsin! Vad är oddsen att de två ska hamna där, exakt samma dag, samma tid och precis före mig?! Nej de var inte i sällskap med varandra. Två helt främmande mindful-inslagning-snubbar på precis samma ställe, samtidigt. Om jag viker pappret över…nej vänta nu… såhär kan jag vika…jaha det var för litet det här pappret. Inga problem, jag tar ett nytt papper. Var låg de nu igen? Ja just ja… Sådär. […zzz…] Men om jag viker såhär då… […zzz…] vänta nu… snöre på tre sidor? Ska det inte vara på fyra? … eller hur är det nu ett paket ser ut…? […zzz…]. Det var ungefär (exakt) som Mr Beans upplevelse här. Efter att jag och Märta stått i kö/trollat oss till häxor/smugit runt bland rekvisita i skyltfönstret med mera, så var en av männen klar (haaaaaalleluuuuujaaaaa) och vi kunde slå in paketet i en rasande fart och sedan kasta oss på bussen. Där pratade Märta oavbrutet med ett äldre par (pensionärer nummer två) och berättade bland annat om hur vi var SÅÅ stressade och hur hon hade fått ganska ont när jag hade dragit henne i armen. Det var ju för att hon snubblade och tack vare att jag drog henne i armen så ramlade hon inte, men jag vet inte om det framgick riktigt … Hon berättade också cirka fjorton anekdoter om olika personer på förskolan. Sedan var vi tvungna att lämna paret med säkerligen en massa obesvarade frågor om vad som hände med den där tunga, blå dinosaurien egentligen. Kalaset var himla trevligt med barn som lekte och vuxna som drack kaffe och pratade. På hemvägen pratade vi med en äldre herre (jepp, ni räknar rätt pensionärsträff nummer tre) som var på väg till en fest. Han frågade var Märta hade sin telefon och efter en stund förstod jag att han ville diskutera dagens telefonmissbruk. Han berättade att han inte ens hade telefonen med sig minsann. Jag frågade hur han då skulle kunna sms:a alla från festen. Hur skulle han kunna kolla Facebook? Instagramma festligheterna? Göra ett hastigt blogginlägg?? Men han sa att han inte höll på med sådant utan han hälsade på folk – IRL! (jo han sa faktiskt IRL). Jag och en av föräldrarna från kalaset konstaterade det nu för tiden extremt udda att bara åka hem till någon och ringa på. Sedan var bussresan slut. Märta och jag var tvungna att handla och strax innan vi nådde målet (kassan) VRÅLADE Märta att hon “MÅSTE BAJSA NU ANNARS BAJSAR JAG PÅ MIG!!!”. Killen i kassan packade mina påsar medan jag betalade och när jag tackade så mycket sa han att han hade förstått att vi hade lite bråttom. Kanske ska man se till att handla med bajsnödigt barn varje gång, för att slippa packa sina påsar själv…? Väl hemma lekte vi skattjakt (inspiration från kalaset) och sedan utbrast Märta: “Jag vet! Vi STÄDAR!!!” Hon brås inte på mig. Vi städade och nu är jag helt slut. Om ni inte somnat redan av denna extremt detaljerade beskrivning av vår lördag så ska jag avsluta med några tips: 1. Läs detta sjukt roliga inlägg av hormonerna. 2. Läs detta skönt ärliga inlägg av Bloggkommentatorerna. Nu ska jag göra detta: God natt!
