Ett lite väl positivt inlägg för att vara måndag. Ursäkta mig. Jag lovar att kompensera med massa gnäll resten av veckan! Vi brukar ta varannan morgon hemma, Mattias och jag. Även vardagar eftersom våra barn vaknar i svinottan. Senaste dagarna har dock Mattias tagit fler morgnar och jag har låtsats som att det regnar eftersom jag VET att det egentligen är min tur. Har tänkt att han nog vill gå upp... Så även imorse. Men efter några minuter hörde jag mummel om att han minsann tagit en massa morgnar nu... Men jag var så trööööött ju!! Försökte hitta anledningar, typ att jag varit vaken med Maja på natten, men minuskontot stod där och vrålade ut sin existens. Sååå, jag släpade mig upp, på suuuuperdåligt humör. Arg, sur, irriterad och trött. Sa "gå och lägg dig. Det är min tur." utan att kolla på Mattias ens. Det vanligaste är att jag får ett mothugg här, som jag nappar på och hugger tillbaka. Sedan fortsätter jag bråka med Mattias i huvudet och ökar på den där irritationen mer och mer. Brukar resultera i ett toppenhumör som ni förstår. Denna morgon får jag, istället för mothugg, en kram. Jag är sur under hela kramen och har lite svårt att krama tillbaka. Men även om jag inte var så mottaglig för kramen så gör den något – den förhindrar det fortsatta mentala bråket! Jag slutar bråka i huvudet och surar bara vidare på lite normal morgonnivå med barnen. Även denna irritation rinner av när Märta kör ramsan: "Mamma är bäst! Ingen protest!". Nä då går det ju inte att sura mer! Obs! Jag bakade inte några bröd till frukosten, det blev stressmoment inklusive lite gräl när vi skulle gå hemifrån och jag såg inte ut som en ros när jag vaknade. Eller jo lite förresten, en röd och lite rutten ros. Vill man ha lite mer av denna vara, alltså lite mer MÅNDAGsfeeling, så kan man läsa detta inlägg istället: 9 tecken på att det är måndag.
