Igår kväll satt jag och fixade det sista med illustrationen, visade hela blogginlägget för Mattias (illustrationen hade han redan tidigare fått se, den handlade ju trots allt om honom). Han tyckte det var kul och sa sedan: ”sådär kan det bli imorgon, jag känner mig inte helt ok faktiskt.” Oh nooooo, tänkte jag, men körde huvet i sanden-tekniken och ignorerade oron. Men det blev ju så. Han blev sjuk. Det är inte första gången jag tecknar framtiden, genom att teckna dåtiden. Ibland är det ju lite fördröjning i mina illusar. Dels för att de tar ett tag att göra och dels för att det blir en, ibland två, i veckan och vissa veckor händer det mer saker som får tecknas i efterhand. Flera gånger har jag tecknat något som känns som vi är förbi och då har det dykt upp igen. Barnen som vaknar i skift, vab, ”är du sur”-bråk och så vidare. Jag är övertygad om att jag är lite av en spådam, att jag har omedvetna skills, och börjar tveka till att teckna fler jobbiga situationer. Blir nog bara solnedgångar och pussar framöver. Det finns mer som tyder på att jag är synsk; jag har drömt två sanndrömmar också. En om en kompis som färgade håret och en annan om två elever som tappade bort en jacka. Längesedan nu men det gills! Så nu kommer jag sälja mina framtidsillustrationer för 40 000 kr! Vassego! För övrigt så kändes det ju lite nedrigt att ha en manflu-illustration samtidigt som den faktiskt pågick. Jag fick lite dåligt samvete! Men inte så länge. Kvällen blev inte den mysigaste i mitt mammaliv och jag skyllde typ allt på manflu, inombords, där ilskan ska hållas… Min tisdag Att både hämta och lämna gör att tiden på jobbet blir aningen stressig. Att jag dessutom var ledig i fredags för att förskolan var stängd gjorde mig inte mindre stressad. Hämtningen började fint med stor kram från Maja. Väl uppe hos Märta fick jag onda ögat. Jag kom mitt i iPad-spelandet. Det hela slutade med totalt bryt, alltså sånt som jag inte sett på säkert över ett år hos henne. Hon ville inte hem!!! Efter ungefär en evighet skulle vi äntligen gå ut och jag tar av mig de blå, snygga plastpåsarna på fötterna. Tänker att det inte luktar gott i den här hallen. Inser efter en stund, när vi redan gått en bit, att det är hundbajs från mina skor, som hamnat på min hand. Nu vill jag hem! Märta har velat gå hem de senaste dagarna så idag hade vi enkelvagnen. Idag ville Märta inte gå. Slagsmål vid sitsen innan jag hinner ingripa! Gråt och tårar. Märta fick sitta. Jag vågade inte ge henne fler motgångar efter påklädningsinfernot. Jag bär Maja på ena armen, kör vagnen genom snömodd med andra, lyssnar på Märta som kommer på tre tusen saker som inte är bra (alltså hon är sällan så här gnällig, men denna eftermiddag var gnället absolut det senaste modet). Väl hemma så ser allt ut precis som när vi stack på morgonen. Frukosttallrikar, halva rostade mackor, allt är kvar. ”Manflu” tänker jag bittert (dessutom förfaller ju saker när Mattias inte gör något eftersom det är han som sköter allt städande, se nu var jag ändå ärlig och snäll). Hemma gråt-gnäller Märta för att iPaden inte går att hitta. Jag river runt och letar överallt och säger nåt pedagogiskt i stil med ”ja men då gråter jag med då, om det är så man gör för att hitta den!”. (Ja jag skäms över att jag sa så, det tar emot att skriva ner det). ”Okej” säger Märta utan att förstå min ironi. När vi hittat iPaden gråt-gnäller Märta över att spelet är svårt. Jag försöker spela Pettson-spel och laga mat. Vi har inte alla varor som behövs. Jag byter rätt. Vi har inte alla varor som behövs. Jag hittar matlådan från gårdagens middag. Jippi! Sedan gråt-gnäller Märta för att pappa är sjuk. Han har stapplat ut för att dricka lite vatten. (Ser faktiskt väldigt risig ut, jag erkänner). Sedan gnäller Märta för att hon vill att Mattias ska bära henne. Jag säger att ”Märta du kanske också är sjuk eftersom du är så gnällig” (fina stolta ögonblick ur mitt föräldraliv del 2). Märta skiner upp lite; ”Ja jag ÄR sjuk, jag vill sova bredvid pappa”. Utan att ha ätit. Målet var mat för då skulle nog gnället gå ganska mycket över. Nu blir det inte så. Det blir ligga bredvid pappa. Detta efter en del misslyckade försök att få henne att äta först. Men efter en stund sitter vi ändå där, Märta har kommit ut till köket och sitter och äter smörgås. Maja har sedan länge avslutat sin måltid och påbörjat en egen typ av gryta där maten flyttas från såsskål till tallrik till såsskål, för att kryddas med vatten, sedan flyttas till tallrik, lite mer vatten, oj då hälften på golvet, vi fortsätter med resten, såsskål, tallrik, bordet, mmm sås, såsmassage! Sedan reser sig kladdmonstret i stolen. Bitar av lax och rödbetor faller som julgransbarr i januari. Jag försöker greppa denna kladdiga varelse utan att för mycket bli en del av det hela. Håller med ena handen och drar av haklappen med andra. Då fastnar kardborren i Majas hår och innan jag ser det har jag dragit henne ganska hårt i håret. Ett vrålskrik och därefter skrikgråt. Ja från båda barnen alltså! Märta blir livrädd. Hon hade ju precis hunnit få i sig tre tuggor smörgås och blivit lite lugn så det var väl dags för nåt skrämmande, tänkte jag. Två illvrålande barn, ett kök som ser ut som en laxpyttipanna och en mamma som …slutar vara irriterad. Vi kramas tills det går över. Och sedan är faktiskt den sista halvtimmen innan sov helt problemfri. Nej just det, Märta får ett litet bryt för att hon kommer på att hon egentligen vill ha den där maten som inte finns kvar längre. Men det går snabbt över. Sedan får jag min traditionsenliga power nap vid halv åtta-snåret och därefter är det bara ut och handla blöjor. Och nyponsoppa till sjuke mannen. Nu ska jag s o v a. God natt. Förresten, sa jag att jag har Pms? Ps Dagens roligaste: 1. När Märta tyckte det skulle sitta ett foto på en ledsen Märta bredvid den glada Märtan över hennes hylla på dagis. 2. När vi hamnade i nåt slags musikalnummer med opera på jobbet idag.
