En måndagskväll som kändes just som en måndag. Kan man säga. Hämtade två barn som varit på lekland och därmed var heeelt slut! Rätt gulligt med slutlekta barn måste jag säga! Men humöret blir kanske inte tipptopp. Ruttad morsa som jag är avstyrde jag planerna på blomsterhandel och styrde kosan direkt hem. Det var en hel del tårar över diverse saker som var svåra att räkna ut. Men väl hemma och fyllda med banan så var humöret bättre. Jag visade mig dessutom vara ruttad igen då jag kokat extra, och ofylld, pasta eftersom den ratades av ena barnet. Men någonstans vid pyjamasdags tog flytet, eller jag menar ruttigheten (jo det heter så) slut. Barnen bråkade (ni vet jag sa att de aldrig bråkade, jag ljög/jinxade) en hel del, och sedan blev de sams och suuuuuperspralliga. De skrattade och busade sådär så man börjar räkna ner till att det ska komma skrik och tårar för att nån "busat" för hårt. Framförallt så lyssnade de inte. Alls. Det är svårt att bli sur på två tokskrattade barn. Eller nja, det är inte så svårt efter en stund, dock KÄNNER man sig inte så festlig när man surar ur på två totala muntergökar. Men ena barnet uppfattade min hotfulla stämma och det andra följde motvilligt med. Till slut var det sagoläsning och god natt. Trodde jag. För de hade ju varit så trötta. Ena slocknade fortare än ögat, andra somnade inte. Förrän typ två timmar senare. Alltså långa läggningar ... de gör inte susen för humöret direkt. Speciellt inte när man tänkt sig annat. Typ en supersnabb läggning till exempel, eftersom de ju var helt slut? De skulle ju slockna på tre röda!? Dessutom kom Mattias hem och kände sig sjuk, så ingen avlösning blev det. Vi löste det hela med film. Men jag skulle vara kvar i rummet. Till slut kände jag att min kväll liksom var bestämd och så sa jag att jag skulle borsta tänder och gå på toa och sedan lägga mig med dem i deras rum. 4 minuters egentid på toaletten blev det innan jag ansågs ha varit borta lite VÄL länge. Jag toppade egentiden på toa med att hitta två fästingar på mitt ben och långt där bak i huvudet påbörja en odling av dödångest. Och ångest över dessa förbannade tbe-sprutorna som vi aldrig får ändan ur och tar. När jag fick sällskap på toan 4 minuter och fem sekunder efter att jag lämnat rummet så kanske jag nämnde nåt om fästingarna. På ett obekymrat och avslappnat sätt, för att visa att det är iiiiingen fara. Det togs inte emot väl. Jag skulle inte ha sagt nåt, fick jag veta. Och jo, kanske hade femåringen rätt i att läxa upp 35-åringen där. Det blev mer film och till slut faktiskt också sömn. Nu ligger de där och sover bredvid varandra och är så hjärtans gulliga att jag inte kan minnas om det verkligen var nåt jobbigt idag. Känner mig plötsligt inte alls irriterad längre och tycker nog att jag överdriver lite, nu när jag läser igenom vad jag skrivit. Dessutom var ju en fördel med hur kvällen blev att jag slapp fatta beslutet om jag skulle jobba lite eller låta bli. Se där, en sådan positiv människa jag blev, efter allt gnäll! God natt! Här får ni en illus på tema jinx:
