Ett av mina barn har en tendens att ”haka upp” sig lite när hon blir arg. Det kan till exempel vara så att syrran inte vill leka. Hon blir sur och börjar putta på saker lite runt omkring. Oavsett om detta uppmärksammas eller inte så eskalerar det och det kan kastas leksaker på golvet eller ibland på syrran eller så blir det slagsmål. Eller som igår, en himla massa vatten som ilsket plaskas på alla som är i närheten. Alltså, det känns inte ett dugg konstigt eller problematiskt egentligen. Det känns som frustration att inte få sin vilja igenom. MEN jag vet inte riktigt hur vi föräldrar ska agera för att det ska bli så bra som möjligt. När man försöker bryta så eskalerar det ännu snabbare och lyckas vi bryta så blir det några sekunders paus och sedan ännu mer ilska på grund av att någon kanske flyttat bort henne eller blivit arg på henne. Jag har försökt med pedagogiska snälla rösten, eller bestämda, eller arga… ja ni hajar. Det hela slutar nästan alltid med att hon blir ledsen och då kan vi kramas och trösta och sedan är det bra igen. Men jag känner ibland att det är så lång väg till det, och kanske onödigt mycket ilska och bråk? Eller är det så att jag jag ogillar bråkstämning och därför tycker det blir jobbigt? Tips i dessa lägen är så svårt att be om eftersom man ju känner sina barn och direkt får en känsla av vad som INTE funkar. Så det jag egentligen undrar är hur NI hanterar sådant här. Alltså trots eller bråk och så vidare. Kanske, troligtvis och alldeles säkert, har ni tänkt på saker jag inte tänkt på! Förresten. I natt klockan 4 hade vi en liten vaken stund pga byte av lakan och sådant där som man pysslar med ibland nattetid. Sedan lade sig denna underbara varelse i nybäddade sängen och sa: Det är FÖNT! (skönt). Sedan tog det en stund och så hörde jag: – Mamma. – Jaa? – Fölåt att jag stänte vatten på din länning. Alltså gullfis. Jag trodde inte ens hon tänkte på det efter bråk. Allra minst klockan fyra på natten.
