På så många sätt älskar jag hur man kan vara effektiv nu för tiden. Helt meningslös dötid kan omvandlas till exempelvis jobbtid, bokatidtid, telefontid, mejltid... och då ge lite mer KVALITETStid senare, eftersom man bockat av en massa måsten. Men jag tror tyvärr inte att det funkar. Jag tror att det här med att vara effektiv kommer gå helt åt skogen, för att vara lagom dramatisk. Att bristen på dötid får konsekvenser eftersom man behöver dötiden. Man behöver ofrivillg paus. En stund där det är omöjligt att göra nytta. Men framför allt så funkar det inte eftersom det inte går att sluta vara effektiv när den där kvalitetstiden plötsligt uppstår. Det höga tempot är liksom satt. Känslan att ”bocka av” är för tillfredsställande. Och problemet är att när det ser ut att kunna bli lite luft är det alltför lätt att fylla på med mer. Var kravet att svara på 5 mejl så inser man plötsligt att det ju går att svara på 15! Om man använder tiden på bussen till de där 5 mejlen, så har man ju tid över till resterande 10! När dötiden uppstår går tankarna direkt till vad skulle jag kunna bocka av nu? Och det är kanske bra om dötiden verkligen är dötid, men sedan går den där halvenegagerade leken med barnen liiiite åt dötid-känsla (ingen skam, att leka vissa lekar med barn kan vara 100% tortyr) och man känner att man kanske kunde passa på att skriva ner den där matlistan, sms:a om en jobbgrej, kika in på skolwebben eller vad man nu känner att man BORDE bocka av eftersom hjärnan signalerar dötid. Även i bilen, stirrandes på en väg med händerna helt stilla på ratten... Men alltså, kan jag inte använda den här tiden lite bättre? Prata in några mejl? Ringa jobbsamtal? Eller ännu värre, bara skriva det där sms:et lite snabbt... Varje dag möter jag till fots eller i bil människor som kör bil och tittar på sin telefon. Varje dag, utan att överdriva. Jag gör det också ibland (gud vad pin att erkänna, skäms nu) – jag skickar ”nu är vi på väg”-sms:et för jag glömde det innan vi åkte och det måste ju iväg nu när det förväntas av mig...för det gör det väl? Vi kan skamma bilförare allt vad vi kan, men bättre vore nog att titta på sjukdomen istället för att skälla på symptomet. Och jag tror att effektiviseringen (tillsammans med den ständiga tillgängligheten och suget i sociala medier) är sjukdomen. När vi upplevt effektiviseringens positiva effekter kan vi inte lägga av. Och när vi vant oss vid nivån som effektiviseringen skänkt oss behöver vi växla upp och klara lite mer, bocka av lite fler punkter, slänga ut lite fler trådar ... De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär...” Borstar tänder och scrollar instagram. Går på toa och läser jobbmejlen. Svarar på ett mejl trots att det är sent, men då slipper jag ju svara på det imorgon! Jag har vunnit tid! Eller ...? SPRING!!
