Mattias fyllde 40 förra veckan och vi firade genom att åka iväg, utan barn i TRE nätter (fyra dagar). Första gången vi båda är iväg så länge samtidigt. Den här stämmer så extremt mycket på mig... något jag inte alls var beredd på när jag skulle bli mamma. Jag brukar ha ångest innan jag/vi drar iväg men sedan släpper den direkt. Denna gång hade jag inte hunnit tänka så mycket på det i förväg så jag fick all ångest när vi sagt hejdå och åkte hemifrån. Grät till och med vilket jag såhär i efterhand får klappa mig själv på axeln för eftersom jag är mästare på att bita ihop käkar och vägra tårar. Allt gick i alla fall strålande. Både firande och barnens tid med föräldrafritt! Barnen hade knappt ens bråkat med varandra vilket var någon typ av rekord får man ju säga. Senare insåg vi att de bara hade sparat ihop alla konflikter till en och samma dag - idag. Innan lunch hade vi hunnit ha ca 3476 konflikter och bryt. Jag försökte fnissa åt det för det var liksom helt bisarra utspel från alla håll. Jag stormade ut ur köket pga rätt fjösig kritik från Mattias, Mattias blev svinsur pga en yttepytteliten ändring av dagens plan, Märta fick spel för att alla var så sura efter att hon gnällt över något i 200 år och Maja hade feber och struntade i all drama. Vid lunch hade vi slagit alla rekord i fajter och jag kände att jag antingen behövde göra repris av min utstormning men toppa den med fontängråt, eller kräva en omstart. Vi körde kram och omstart. Puh! Avslutade dagen med denna panikkänsla och en konversation som ändå kändes rätt talande för hela denna dag: Jisses. God natt!
