När livet rusar på så fort som det gör i småbarnsåren är det bra med rutiner och traditioner. Man slipper bli kreativ i stunden utan kan luta sig tillbaka på att saker sker pga redan bestämt. Även om det det senaste året blivit aningen rubbat pga, ja ni vet, den dära pandemin. Men nu fokuserar vi inte på det utan på traditionerna. Vi har ju tex kompishelger 2 ggr per år, jag och tre av mina närmaste kompisar. Jag har en kompis som jag ringer typ varje morgon efter lämning (i alla fall innan pandemin sabbade rutinerna...). När min kompis Linns man åker iväg har vi ofta sleepover hos henne. För att understryka hur totalt inrutad jag är så slog inte tanken mig att ha sleepover här när Mattias åkte bort. Hahah så knäppt? Men nu var det i alla fall dags för en sådan, hurra för att Linns man åker bort! (Hehe) Så jag och storbarnen packade ihop och droooog! Det var härligt! Det är ju så fattigt på kompishäng these days så jag njööööt. (Bild från boken Fuckboy som jag fick göra bilderna till) Linn och jag har hängt ihop sedan gymnasiet där vi möttes hoppandes på ett dansgolv till låten It’s raining men. Sedan dess har vi hoppat på en massa dansgolv, landat på varandras soffor med krossade hjärtan, hittat våra stora kärlekar och fått våra första barn med ett halvårs skillnad. Och våra andra barn med för den delen. Det är nåt speciellt med att dela så många år av ens liv med någon. Så många roliga minnen ihop. En av de roligaste grejerna var när Linn under en singelperiod kom hem efter en utekväll, kände sig deppig och sjönk ner på trappen utanför porten. Snyftade lite för sig själv och sjöng en liten ballad (Av längtan till dig - hahha) för att förstärka eländet. (Hahah jag älskar denna bild i mitt huvud) Sedan gick hon upp till lägenheten och somnade. Dagen efter får hon ett sms från en kille hon dejtat lite. ”Tack för den fina sången!” Hon ba: va? Och fick sedan inse att hon under sin lilla gråt- och balladstund på trappen råkat ringa upp den här killen och spela in sången på hans telefonsvar... Jag dog av skratt när hon i panik ringde och berättade vad som hänt. Och stöttade givetvis mellan skrattattackerna... Oj! Nu ska jag roa mitt stora barn som tycker att mamma är världens tråkigaste människa. Känns lite som att starta i uppförsbacke...
