Igår var jag OTROLIGT smart och effektivt. Tog på mig träningskläder FÖRE läggning av barn nummer ett. Eller alltså barn nummer tre, men nummer ett i läggningsordning. Skrev ni upp denna info nu? Så viktig ju.Målet var detta: Man blir ju sugen när man ser denna bild??Ombytt och redo satte jag ivrigt igång med läggningen. Liiiite för tidigt. Vilket aldrig är bra. Inte heller denna gång. Det såg efter fyrtio böcker och vackra (joho!) sånger ut såhär: Jag tänkte skriva ”kamelridning” men ni ska veta att jag ganska snabbt insåg att det är en giraff! Så pass proffsig på djur. 😎Och i detta tempo fortsatte det. De gånger hon chillade kom det antingen ett större barn eller en stor pappa och klampade i trappan eller pratade för högt eller sabbade på nåt sätt… va? Om jag var irriterad? Nej då, absolut inte! Folk måste ju få låta lite jättehöööögt när de går.Till slut gav jag upp och Mattias tog över. Jag påbörjade läggning av barn nummer 2, den gick snabbt och smidigt - träningen skymtade i framtidsplanen igen! Bara ett barn kvar, iaf som jag hade ansvar för. Det gick INTE heller bra. När jag läst så länge att rösten var raspig och till slut gav upp var jag så trött och seg att jag inte längre såg träning i min framtidskikare. Det var kolmörkt ute och inget kändes mer rimligt än att ta min träningsklädda kropp ner till köket och göra te och duka fint. Det blev ingen träning men det blev smarrigt kvällsmål i träningskläder!Tanken som räknas väl?
