Igår kväll ramlade jag ner i pms-hålet, fyllt med ångest. Försöker, efter självanalysen som ni fick läsa om i snippsnack:pms-inlägget, att tänka att jag snart är igenom, snart på andra sidan. Men är jag det då? Kommer jag ur? Om jag känt alla dessa mörka känslor, tunga och jobbiga, kan de bara "poff" försvinna sådär? Eller ska jag må såhär nu? Djupa andetag. Läs inte kommentarer på bloggen. Kolla inte inläggen på Facebook och kommentarer där. Starta inte bråk. Prata inte så mycket alls. Vänta ut. Det går sisso. Redan kollat kommentarer, till och med svarat. Inlett lite vassa dikussioner med Mattias och pratat för mycket med min kollega. Vi börjar om va? NU ska jag följa mina riktlinjer... Snart. Svarta hål, go away!! Jag vill upp i ljuset. Vacker bild från morgonen. Lite som en 1600-talsmålning, fast i modern tappning.
