För ett ganska långt tag sedan fick jag en fråga på bloggen om hur vi gjort med barnen och sömnen. Hur de sovit, om de delat rum och hur vi skött läggningarna. Jag började ett svar som ett eget blogginlägg men efter att ha skrivit typ 1,5 A4-sida utan att ha kommit förbi första bebistiden så kände jag att jag behövde vara mer kortfattad ..he he. Hur som helst så har temat på blorren liksom återgått till sömn, läggning och sömnbrist. Så jag tänkte att jag får väl försöka mig på det där igen. Och också svara på lite nya frågor som dykt upp. En viktig sak att komma ihåg är att man inte kommer ihåg. Jag minns att saker var lätta, att saker var jobbiga men jag kommer inte ihåg detaljer, hur länge perioder varade eller hur det kändes alla gånger. Man glömmer och man sållar. Vi har barn tätt och för att lindra oron över att det skulle bli fullt upp bestämde vi oss för att inte utmana mer än livet liksom redan utmanade oss. Det betyder att ingen av oss lade barnen ensam första året. När Mattias var på resa kom det far- och morföräldrar och hjälpte. När nån av oss var ute på galej gjorde man det efter kl 19. Då hade barnen somnat. Märta var ett nyfiket barn från start. Hon ville vara med och hon ville inte sova om något spännande riskerade att missas. Därför fungerade det inte att somna MED henne (detta var väl några månader in i livet, typ 4/5 månader?). Hon flyttade in i eget rum vilket kändes i hjärtat men snabbt visade sig vara en bra grej - vi väckte inte varandra. Det gick inte heller att ha nån lång ”mysstund” eftersom hon ba: eh det kanske händer nåt svinkul nu eftersom du ligger här bredvid. (Myset kom långt senare, nu är hon värsta gosiga). Så vi gav flaska och la ner henne i sängen och hon somnade. Ingen var där och störde. Några få tillfällen grät hon men vi vyssjade i dörröppningen (man kunde INTE gå in) och hon somnade. Hon vaknade en gång vid fyratiden och fick en flarra och somnade sedan om och sov till typ sju/åtta. Kunde sedan ligga och babbla och greja själv i säkert en timme innan hon ville komma upp. Sånt glidarbarn nattetid, tänker jag nu. Då var jag stressad över att hon vaknade EN gång per natt. Haha, vänta du Louise, tänkte ödet. Här ska tilläggas att det var perioder när hon INTE somnade och då var det såklart omöjligt att söva henne eftersom vi hade noll backup-planer. Och somnade hon inte om direkt när hon vaknade på natten var det musikvideos eller film tills hon däckade LÅNGT senare. Majsan. Hon jobbade lite annorlunda... jag minns inte hur hon somnade, men tror det gick helt okej fast henne skulle man inte lämna ensam. Hon var inte rastlös, hon ville ha närhet. Så då gjorde vi så. Här lärde jag mig att alla barn inte funkar likadant. Jag visste kanske det på ett sätt, men hade ändå tänkt att om folk bara la sina barn som vi la Märta så skulle de ju ha hela kvällar och rätt så bra nätter. (Förlåt). Men nu fick jag alltså ett ”in your face”- barn för att lära mig en läxa. Majsan var vaken på nätterna, ville vaggas och vara nära. Vi kunde dock inte sova med henne för vi väckte varandra. Hon flyttade till eget rum vid 6 månader och det blev lite bättre då för oss alla. Men alltså sömnbristen jag upplevde då... jeeezzez..zzzz... Märta slutade med sina snabba insomningar någongång kring 2 år kanske? Då var det rätt mysigt att sitta bredvid och hålla hand, ett tag. Sedan blev det längre och längre och började även hända på nätterna, att vi skulle sitta bredvid sängen och vänta tills hon somnade. Det tyckte vi men vår sömnbrist var sisso. Så vi lärde henne att somna i vår säng. Det tog ett tag men så skönt när hon lärde sig att vi inte skulle leka utan sova. Hon kommer fortfarande 5,5 år och lägger sig mellan oss. Maja lägger sig nu för tiden på madrass bredvid vår säng. Helt självvalt och skönt eftersom vi alla sover bättre om vi inte sparkas och knuffas! Barnen började dela rum kanske i samma veva som Märta slutade somna fort. Då blev läggningarna till slut gemensamma och de vande sig vid varandras ljud. Märta var sååå ljudkänslig som liten - vi löste det med white noise-skiva. Regnljud som gjorde att de inte uppfattade andra ljud utifrån. Tips! (När jag skrev om detta någongång var det någon som skrev en kommentar att jag skapade dåliga vanor för barnen med detta regnljud och att det skulle få konsekvenser av nåt slag, minns inte vad. Kanske kan det bli så men för oss blev det inga alls. Vi började glömma regnljudet och till slut hade vi visst slutat med det, inga konstigheter). Ett tag sov jag med båda barnen och Mattias i gästrummet. En annan period somnade de i vår säng, vi bar över dem till sina egna och sedan kom de tillbaka. Då brukade Maja och jag lägga oss i gästrummet och Märta sov med Mattias.Och så där höll det på i olika varianter... Hur som helst. Jag vet att vi haft många stökiga nätter. Barn som vaknat växelvis, barn som vaknat samtidigt, barn som vaknat supermega tidigt och så vidare. Jag minns inte detta i detalj, men jag vet att det var så. Vi har haft tur med barn som somnar fort på kvällen. Enkla läggningar. Från typ 19.30 har vi haft kvällarna själva. Fram till i somras betydde det att jag jobbade varenda kväll nästan. Mattias har då först skött hemmet kvällstid och sedan efter att bytt jobb blev det jobb kvällstid ofta för honom också. Sedan i somras ser mina kvällar istället ut som så att jag dragit ut lite på läggningen eftersom det inte varit någon stress att de ska somna för att jag ska kunna jobba. De har somnat vid kl. 20, ibland lite senare, ibland lite tidigare. Därefter har jag sms:at med kompisar, planerat saker som ska hända framåt (typ hälsa på släkt och familj, träffa vänner), beställt kläder till barnen, läst bloggar och letat inspiration till bloggen, legat på soffan och kollat serie, duschat lite fööör länge och varvat ner. Det har varit helt nödvändigt, jag har legat på minus något så enormt vad gäller detta att ladda mig själv. När det då blir som det varit med läggningarna nu så blir jag stressad. Därav det ständiga temat här på blorren senaste tiden. Problemet med perioder av krångel med sömn är att man inte är beredd. Det börjar med lite avvikande mönster och man tänker att en dålig läggning/natt är sånt som händer. När man långt senare inser att detta inte är undantag utan de nya reglerna så är man way to trött för att vara kreativ! Inga lösningar ploppar upp och istället försöker man krampaktigt hålla fast vid det som en gång funkade. Så har det varit för oss i alla fall, alla de gånger förändringar dykt upp. Jag har fått flera tips om avslappning för barnen nu via mina senaste inlägg – tack!!! Jag har också fått pepp och många ”jag vet hur det känns” – tack också för det! Jisses vad skönt det är med sällskap!! Ett tips jag fick var att ”gilla läget” och det är ju liksom mitt supertips som jag alltid ger mig själv annars. Och ibland även gett andra. Det ÄR ju något otroligt skönt när man slutar fajta emot och istället bara glider med. Jag gjorde det första veckan med napp- och tumslut. Sedan glömde jag bort. Eller orkade inte kanske? Jag behöver tid själv på kvällen. För att tanka, för att slappa, för att få intryck, för att prata med min man. Jag saknar det nu. Kombinationen stress och sömnbrist är väl inte vad man kallar en win-win heller ... men jag ska verkligen försöka strukturera om saker och försöka hitta nya sätt att ladda även om jag lägger barn. Jag är en rutinmänniska, när rutinerna rubbas följer en period av oro och stress, sedan hittar vi nya rutiner. Hoppas jag!! He he. Någon skrev att om man har barnen på förskola hela dagen så var det ju bara härligt att få ligga och mysa på kvällen eftersom man inte setts. En av de stora grejerna för mig att sluta ha två jobb var just att få mer tid med barnen. Det har vi nu. Jag tycker om att ha mer tid med dem och jag har faktiskt alltid (nåväl ”alltid”) uppskattat läggningen med läsning och mys. Det vi går igenom nu är inte mysigt. Det är övertrötta barn, trött mamma, det är barn som ska upp och leka kl 21.30, som ska äta, som skriker och väcker den som kanske somnat, som inte kommer till ro. Det är inte mys, för någon. Det är inte superjobbigt varje kväll, men vi håller på och försöker landa i något nytt. Sedan vägrar jag ha dåligt samvete för att jag vill ha några timmar för mig själv på kvällen även om jag har barn hos dagmamma på dagarna. Jag kan tycka om att vara med mina barn OCH vilja ha tid för mig själv. Nu då? Jag tror jag måste lära mig att slappna av mer även om barnen är vakna. Jag har ju inte behövt det utan har kunnat gå ”all in” fram till klockan 20, eftersom jag sedan haft tid att slappa. Nu funkar det inte så och vi måste hitta nya sätt. Om jag hittar ett lugn och lyckas tanka lite innan läggning så kommer jag säkert vara mer kreativ och hitta fler sätt att få barnen att varva ner. Tack för pepp och råd och förståelse! Ursäkta det lätt ensidiga temat just nu! På tal om tema och blogginlägg – november har inte direkt inneburit jättemycket inspiration vad gäller blogginlägg. Det som rör sig mest i mitt huvud är: 1. Läggningar (whaaaaat?! Så överraskande!), 2. #metoo 3. jobb. Om ni vill fylla på med sånt ni vill läsa mer om så kommentera gärna! Tack att ni läser och kommenterar! Jag är lite kass att svara på kommentarer (en tidigare typisk kvällsaktivitet) men jag läser såklart alltid alla!! Och snart är jag tillbaka och svarar!
