Det barn om att det som sägs på natten inte räknas? Jag vet många par som har det som "regel". Vi behöver inte ha det eftersom Mattias aldrig minns någonting som händer nattetid. Men jag undrar om det gäller också barn... Hoppas det. I natt blev jag väckt för andra gången och gick in i gästsängen med Märta. Vi lade oss till rätta och jag började somna. – Mamma, jag är törstig. – Oookej. Upp och hämta vatten. Tillbaka i sängen. Jag började somna. – Mamma, jag har inget täcke! Rätta till täcket, lägga sig till rätta. Jag började somna. – Mamma, jag vill gå upp! – Nej. Klockan är halv tre, vi ska inte gå upp nu. Jag började somna. – Mamma, jag vill ha mer vatten. – OOOOOOOOOKEJ, MEN SEDAN RÄCKER DET!!!! JAG MÅSTE SOVA! Jag hämtar vatten. Lägger mig och börjar somna. – Mamma, jag vill sova med pappa. – Det går bra! Byte av barn. Sedan hörde jag hur Märta var ledsen och ville ligga bredvid både mamma och pappa. Aj i mitt ilskna hjärta. Fick kämpa emot för att inte gå upp och säga förlåt och kramas (det ledsna hade gått över efter en sekund och jag ville inte störa). Det är så SJUKT svårt att inte bli bananas när någon stör ens sömn. Men fy vad jag mår dåligt efteråt …
