Jag kom på en grej häromveckan som jag tänkte skriva lite om. Det är ingen ny revolutionerande upptäckt och jag har inte forskat på området…än! Dessutom kommer jag vara generaliserande i min text för att tydliggöra poängen. Så ni vet. Jag tänkte på det här med självreflektion, analyserande och känslor. Jag tänkte på det för att jag var så frustrerad, för att det känns som att jag och Mattias ibland verkligen är från helt olika planeter. Jag tänkte på hur jag och mina kompisar har pratat om känslor – analyserat, reflekterat, vridit och vänt – typ så länge jag kan minnas. Hur vi blivit mästare på att sätta ord på det som känns och verkligen dissekerat oss själva, varandra och våra partner. Jag tänkte på det eftersom jag återigen tagit över en hel diskussion hemma, i min strävan att lösa (vinna?) en konflikt. För att det jobbiga skulle gå över så satte jag ord på precis allt, hela tiden, hela kvällen. Inte alltid rätt ord. Men en massa ord. Och Mattias blev tystare och tystare. Och mer och mer irriterad. Jag tänkte på hur man hamnar i mönster. Hur svårt det är att bromsa. Och hur jag ibland är så ofantligt trött på att ha det känslomässiga ansvaret i vår relation. Jag skulle också vilja ha ro att vänta ut. Att vara tyst och sur tills den andre ser till att man blir sams, ser till att man kommer fram till något. Jag skulle också vilja skita i att säga förlåt, lägga mig med ryggen åt och bara somna. Men det GÅR INTE. Det blir som eksem, som en massa myror på och i hela kroppen. Och då går det inte att somna. Kanske skulle myrorna sakta ner, kanske till och med nästan försvinna, om jag visste att ansvaret var lite mer fördelat på två. Men det är det inte, det ligger på mig. Att analysera varför vi blev osams, vad det egentligen beror på, vad det är som gör att vi hamnat där, hur vi kanske kan mötas, vad vi kan tänka på för att inte hamna där igen, påpeka att det är okej att hamna där, att vi fixar det, att allt vi vill är att få saker att funka så bra som möjligt, att det är viktigt att vi har de här samtalen och att vi älskar varandra och bara behöver lite tid tillsammans. Det finns såklart en massa sidor på detta mynt. Man kanske inte behöver analysera allt hela tiden och man kanske inte behöver komma fram till något varje gång. Man kanske inte ens vill det. Men det tas ingen hänsyn till. Jag tar över, som jag nämnde ovan. Jag väntar inte ut. För i ärlighetens namn så tror jag att jag skulle vänta förgäves. Kanske har jag fel! Kanske skulle det komma en massa bra ord om jag bara hade lite tålamod. Jag har ju tränat från typ tioårsåldern att sätta ord på känslorna och jag glömmer bort att jag pratar med någon som inte har samma historia av känslodissekering, och kanske inte heller samma intresse. Jag älskar ju att analysera, vrida och vända, försöka förstå och hitta lösningar. Verkligen älskar! Nästan alltid. Mattias är liksom inte ett isberg. Han har nära vänner han delar tankar och känslor med. Jag tror inte att det är i närheten av samma omfattning som jag med några av mina vänner, men ändå inte isberg. Trots det tar jag över. För att jag alltid gjort det, för att vi lärt oss att det är så vi funkar. För att jag inte orkar vänta och för att jag inte är säker på att väntan skulle ge något. Och när jag tänker efter så ser det ut så för de allra flesta par jag känner; den ena parten, den kvinnliga (i heterorelationer) är ansvarig för det känslomässiga paketet, eller kanske framför allt det där med att sätta ord på det. Jag har diskuterat detta lite med vänner, både män och kvinnor, inte på forskningsnivå så be mig inte om statistik. Men många verkar ändå känna igen att män/pojkar växer upp med att inte känna, medan kvinnor/flickor ska känna mest hela tiden. Klart det blir obalans då. Inte förstår jag att jag befinner mig ljusår före i känslomässig analys när vi står där hemma och fajtas eller går runt i obekväm tystnad. Har jag som tjej kanske aldrig lärt mig att hålla inne känslor på samma sätt som Mattias lärt sig att han bör göra det? Är det därför myrorna attackerar mig men låter Mattias somna gott trots den gigantiska bråkelefanten i rummet? Som det mesta i en relation så finns det säkert en jämnvikt – att jag tar en stor del här och Mattias gör det på ett annat område. Det brukar vara så. Just nu är jag bara lite trött på att relationstallriken står helt och hållet på min plats vid bordet.
