Ofta påminns jag om att stressa ner lite när barnen på väg hem vill gå på en trottoarkant eller titta på ett superhäftigt löv eller nåt. Då får jag räkna till tio och påminna mig om att det faktiskt inte ÄR nödvändigt att vi kommer hem 10 min tidigare än vad vi nu kommer (eller 100 minuter...). För vi har ingen tid att passa! Ibland HAR vi dock en tid att passa. Eller kanske bara jag. Som i morse. – Okej barnen. Jag ska till verkstaden och byta däck på bilen, så jag vill att vi kommer iväg i tid idag. Alltså skyndar oss lite. Kan ni vara lite snabba idag? – ABSOLUT! – Tack! Barnen sätter sig med iPad och spelar. – Eh, jo alltså, ni får spela när ni kommer hem. Vi måste dra typ NU. – Ah okej! Jag ska bara spela klart den här. – Eh fast...nej. Va? Okej jag hjälper dig. SÅ! Nu klara. – En gång till! – NEJ! VI HAR INTE TID! – Okej då... Barnen lägger ner iPad (hurra ropar jag inombords). – Gå ner och ta på er skor och jacka så kommer jag. Jag samlar ihop prylar och går ner. Barnen bygger lego. – Eh okej, men alltså det DÄR får ni göra När. Vi. Kommer. Hem. Vi måste DRA NU. Kom igen! På med skor! – Vi ska bara bygga den här. – NEJ. Jag sa ju att det var lite bråttom idag?! Kan vi snabba oss lite? Snälla?! Kan ni ta på jacka och skor?!!! TACK! – Okeeeej då. De tar på jacka och skor (hurra ropar jag inombords igen). Sedan tar Maja av skorna. – Jag vill ha några andra skor. Två miljoner turer senare är skor på fot. – Okej nu är det riktigt bråttom!! Skynda skynda! Ni kan hoppa in i bilen den är öppen, jag ska bara låsa. Jag låser dörren och vänder mig mot bilen. Inga barn. Vänder mig åt andra hållet. – NEJ ni ska inte cykla i trädgården nu!!?? IN. I. BILEN!! – Jaaa okeeeej, du behöver inte vara så sur!!! I bilen på väg till dagmamman. – Mamma, jag vill ha iPaden! – Den lämnade vi hemma. – Kan vi vända?
