I morse försov vi oss. Att försova sig hör ihop med gräl. Lika självklart som korv med bröd, eller glass och chokladsås liksom. Mitt upp i all stress ska man alltså fajtas lite också – man vet ju att allt blir så mycket bättre då. Där står vi, hela familjen samlad i köket och en härligt tjock stress-dimma smetad över oss. Maja som vägrar att Mattias tar på ytterkläderna, jag som ligger sist i loppet att bli klar och Mattias som är sjukt stressad för en jobbgrej och tycker vi ska gå NU (jag har alltså fortfarande pyjamas, hår som står rakt upp och en sked yoghurt i munnen). Det liksom osar om oss kan man säga. Lite högljutt os kanske. Kanske kastar någon ett klädesplagg i golvet och kanske, kanske pratar någon väldigt högt och vevar med armarna. Märta säger högt och bestämt att hon minsann tycker om mamma men inte pappa! (YEAH!) Maja ler superstort och börjar köra ”ole-dole-doff” mellan mig och Mattias. Det slutar på mig – även hon väljer alltså mitt lag. Gött! Det är ändå det viktigaste, att få med sig barnen när man bråkar. Innan någon ringer soc så bjuder jag på fortsättningen: Ingen försökte värva något barn till sitt lag, och innan vi gick blev vi sams allihop och pussades och kramades. Igår var jag förresten hos Baking Babies-Mia för att spåna ett litet projekt vi pysslar med. Hennes ena son har gjort en låt till mig som heter ”hejhejvardags-Louise”, så vackert att jag blir tårögd. Hon tog även lite foton under tiden vi jobbade. Och då fick jag en utskällning: ”NEJ men sådär kan du inte sitta, det ska ju upp på en sjukgymnastblogg!” Jag hajade såklart inte, är inte ”bananen” den mest utövade sittställningen inom friskvård? Men jag är ju rädd för skäll och lydde den stränga ordern. Sedan la hon upp alla bilder på sin blogg – som en bildserie! (okej hon sa att jag fick lägga in veto så det var inte så taskigt ändå…). Jag sa att jag skulle hämnas, så klart, men den enda bild jag tog är hon ju jeeeettesöt på. Så ja, det blev en fattig hämnd. Men här är den. ps: alla jag har något med att göra blir så här glada av att umgås med mig. Det är ett faktum. Förutom just precis den stund jag råkat försova mig. Men annars innebär jag bara ren och skär glädje. Alltid. OCH ödmjukhet. Glömde nästan det.
