Precis innan jag ska göra något vill jag alltid ställa in. Det kan vara allt från en middag med vänner till olika jobb till en resa. Jo nästan alltid är det så. Jag tänker att det vore ändå allra skönast att bara stanna hemma. Tröskeln till att ändå komma iväg är olika stor. När jag kan föreställa mig situationen så är den ganska liten. Typ middag med vänner. Då är det bara den lockande soffan jag måste komma förbi. Jobbmöten, då är det högre tröskel. Jag ska vara proffsig, kanske träffa någon för första gången och jag vet inte exakt hur det ska bli. Resor. Jag kan längta ihjäl mig efter att få åka iväg. Dagarna före hoppas jag alltid innerligt att det ska bli något fel någonstans och allt måste ställas in. ”Tyvärr”. Jag har alltid känt såhär. Kanske är det först på senare år som jag insett att jag känner så även vid saker jag VERKLIGEN tycker om, eller så har det förstärkts med mitt allt starkare hemmagris-beteende. Det avgörande för mig var när jag insåg att det ÄR såhär. Jag känner såhär och det är okej. Det är inte en magkänsla som försöker tala om vad jag BORDE göra, nämligen stanna hemma FOREVER. Det är bara någon typ av oro. Det går över. När jag var yngre försökte jag alltid kväva känslan. Jag minns att jag skulle plugga i Frankrike en termin efter studenten och gick runt och önskade mig ett brutet ben för att slippa. Men samtidigt försökte jag med all kraft pressa tillbaka känslorna. Stackars mig! Så mycket lättare det hade varit om jag omfamnade känslorna och liksom sa åt dem att de var okej, de fick plats, men de fick inte styra. Men visst är det inte alltid lätt det där med ”magkänsla”? Ibland är det ju oro som faktiskt bör följas. Som när jag tackade nej till ett jobb efter att ha skrivit kontrakt, gått bredvid den jag skulle vikariera för och allt liksom var klart. Hade det varit i 20-årsåldern hade jag aldrig följt magkänslan utan bara kört på - ”nu ska du göra det du sagt”. Det var sjukt jobbigt att ringa och säga som det var, jag blev inte poppis direkt. Men efteråt kändes jag sådan lättnat att jag typ lyfte från marken. En sak med den där magkänslan jag pratade om i början, den där oron precis innan man ska göra något, hör för mig extremt mycket ihop med vad jag kan se framför mig. Det betyder att om jag gjort något en gång så är det mycket enklare. Just nu är jag till exempel på väg till Radiohuset, jag ska vara med i eftermiddagsprogrammet på P4 Stockholm. Jag har varit med två gånger tidigare och jag vet hur foajén ser ut - så viktigt för mig! Vi ska snacka vardag, lyssna gärna (lägger in länk senare). Så den här gången känner jag mig rätt så lugn, det är sååååå skönt! Det här med att veta saker före ... Så var jag när jag skulle föda barn också, jag ville liksom veta ALLT för att känna mig mindre orolig. Plöjde ”En unge i minuten” för att se hur lokalerna skulle kunna se ut. Såg klipp på barn som kom ut ur sin mammas vajayjay för att veta HUR det såg ut. Ja ni hajar. Ju färre saker som är främmande desto bättre. Hur är ni med sådant här? Hemmagris kombinerat med oro, finns det fler där ute? Hur gör ni? Ignorerar rädslan? Ställer in? Tid då det var ganska omöjligt att lita på magkänslan pga den sa: GÅ ALDRIG AAAAAALRIG UT!!!! NÅGONSIN!
