En del dagar blir ju som sagt rätt intensiva när man hänger timme in och timme ut med familjen. Speciellt som dagarna börjar tidigt och slutar sent. Men vet ni vad det bästa är? Att de är så långa. Nej det är inte tipptopp de sista tre timmarna när man grisblinkar och drömmer om att klämma ett avsnitt och en påse chips och barnet vägrar att somna, det är inte heller tipptopp när man får ögonen utpetade klockan alldelesförjäklatidigt för att man bara MÅSTE upp och göra frukost. NU. Nu nu nu! Helst för flera minuter sedan. Men det är ju det som är så bra, med de långa dagarna. Att den där morgonen när man typ fräser sig ner för trappan, lackar ur över att de använt en hel burk kanel i gröten och stänger av barn till förmån för Instagram – det är ju en sådan pyttedel av hela dagen! Samma sak när man försökt få barn att somna och kanske eventuellt får ett litet spel på att man inte fått en minut för sig själv på hela kvällen – tja, det spelar heller inte så stor roll. För man har haft hela dagen. Och ja, det kanske blir en del fajter och tårar och gnäll under alla dessa dagar, men så är det ju! Det är ju det som ÄR semester. Att gnabbas och nötas och sucka och lacka ur. För att sedan kramas och prata och lyssna och leka. Äta glass. Äta melon. Kissa i buskar (barnen), ta en öl i kvällsolen (ej barnen). Hela dagarna har man på sig att bli osams och sams. Att njuta och att drabbas av akut behov av egentid. Jag tillbringar mycket mer tid på toaletten just nu än jag gör annars. Det är gött. Lite Wordfeud, lite syre, inte direkt tystnad, men ja, egentid! Och sedan tillsammanstid. Så mycket tillsammanstid. Fy bubblan vad fint ändå, det här med semester. Det borde man ha oftare.
