En sak som gör mig både ledsen och glad är när jag delar bilder och folk skriver: "Å tack! Jag trodde jag var den enda..." Det gör mig glad att hela kommentarsfältet fylls av bevis på att personen i fråga INTE är den enda, att hen kan hitta trygghet i sällskapet. Det gör mig ledsen att personen kanske känt en ensamhet och eventuellt känt sig dålig på grund av något som faktiskt kanske inte är så himla konstigt. Senast hände det när jag delade den här bilden, igår på alla hjärtans dag, och skrev att visst kärlek, choklad och blommor är väl fint, men LUFT. Luft är också fina grejer. Det är ju inte särskilt märkligt att man behöver luft när man har en bebis eller fyrtiosju barn på sig större delen av dygnet. Jag kan ibland få panik när jag är den enda som det ropas på, klängs på, skälls på, gnälls för och allt sker på max 2 mm avstånd. När man liksom får bända bort ett barn för att få slänga soporna (världens värsta uppgift annars) i fred. Det blir ju alltid en ond cirkel. Jag är MÄTT och barnen känner liksom av det och blir ännu klängigare. Sällan känner jag mig så dålig som efter ett sådant bryt som ofta uppstår då. Och där och då kan kanske inte alltid min man förstå... "Men kan hon inte få följa med och slänga soporna bara? Vad är grejen?" Och jag ba: LUUUUFT!!! GREJEN ÄR LUFT!!!!! Att lyfta bilden ovan är lätt, det är bebistiden. Jag har liksom en force majeur-känsla med bebistiden. Det är okej att få bryt, att inte orka, att känna sig värdo och så vidare. Men jag inser mer och mer att jag inte har den tillåtande sidan med mig själv lika ofta nu när de är stora. De är borta så mycket, hos kompisar, i skolan/hos dagmamman. De är stora och ganska självständiga... Har jag ens rätt att få det där brytet? Att önska mig luft eller inte palla med ett par jobbiga läggningar? Det var en sak när det skedde kväll efter kväll efter kväll... men nu? Borde jag inte tåla det? Detta insåg jag rätt nyss. Att jag slutat vara lika tillåtande mot mig själv som jag varit...
