När man dagens första djupa andetag samma stund man lämnar skolgården vet man att morgonen varit myzig. Morgnarna har gått från harmoniska till hysteriska på så kort tid. Är det mörkret? Eller är det så att barnen kommit emot en mute-knapp som gör att min röst inte hörs längre? Tror på det senare. - Plocka fram kläder. - Hörrni, kläder. Plocka fram dem nu. - Märta, Maja. Kläder. Plocka fram de ni ska ha på er. - Hallå, hör ni mig? (Svar: mm.) Bra, plocka fram kläder ni ska ha på er så det är klart efter frukost. - PLOCKA FRAM KLÄDER NUUUUU!!!!! De rör på sig. Jag går in på toa och tar på linser med mera. Hör dem utanför - sitter de fortfarande i soffan? Ropar: "Hörrni!! Ta fram kläder nu!" Kommer ut till exakt samma scen som när jag gick in. Sedan var mitt tålamod förbrukat. Tyvärr. Eftersom jag hade behövt det de 4000 gångerna barn var missnöjd med byxor/tröja/strumpor osv. Man får ändå beundra hur de själva behåller lugnet ...? Scen från denna morgon: den uppenbart stressade mamman rusar upp för trappan för att se varför det tar ENORMT lång tid att borsta tänder. Hittar barn sittande på skrivbordsstol dinglande med benen. "Eh vad händer? Var gör du nu? Du har fortfarande inga strumpor??" Svar i lugn och munter ton: "de var inte sköna." Reaktion: TA ETT PAR ANDRA!! VI MÅSTE DRAAAAA! Bonus 1: blöjbyte i sista stund. Bonus 2: Halloween-dag men inga utklädningskläder. Extra krydda: framme vid skolan i tid!!!! "Mamma, jag glömde läxan..." När barnet sju minuter senare ska hoppa in i bilen med läxan så åker båda böckerna ut ur mappen och landar på den blöta marken. Då började vi skratta. Allihop. Det var skönt! Vi skulle ändå bli sena. Vi hade alla gett upp. 10 minuter senare. Barn lämnade. Syre intas ända ner i lungorna. Speciell känsla ändå. Syre alltså. Vilken grej. Nu har denna mamma gjort dessa scheman:
