Pratade om livpussel, barnuppfostran och samvete med en vän i morse. Tror vi landade i att boven heter ”stress”. Det är så himla otacksamt! Ofta stressar man ju för att man måste hinna med en massa saker, för allas skull. Man pusslar, springer, kämpar och drar, levererar, fixar och trixar. Och vad blir egentligen resultatet? Kanske något halvdant. Eftersom det är för mycket. Man blir inte nöjd med jobbresultatet och man känner sig som en dålig mamma som tappade tålamodet eller serverade mat utan grönsaker IGEN. ”Sänk kraven! Välj bort!” Det är ju det man måste. I det långa loppet. Men att sänka kraven innebär ofta dåligt samvete, så det tar tid att lära sig att det är okej. ”Välj bort” är också något som tar tid. Man kan liksom inte strunta i deadlines på jobbet för att man vill vara en vettigare morsa den veckan. Och man kan inte gå ner i arbetstid den veckan man inser att livspusslet inte riktigt går ihop. Det tar tid att hitta ett tempo som funkar och tankar som hjälper istället för straffar. Ja då kan man välja bort alla saker som är ”frivilliga”. Träning, vänner, utflykter, telefonsamtal, blogg, Instagram, serier… ja allt det där som fyller på energin. Vilket såklart inte är en bra idé heller. Ja men kort sagt så är stress otacksamt. För allt man vill är att saker ska bli så bra som möjligt, och när man med nöd och näppe hinner det man ska så känner man sig inte nöjd med nivån. Då ska jag tillägga att jag är en person som gillar en viss (ganska hög) mängd stress. När den blir en utmaning, lite av en tävling, när jag tydligt ser vad som ska göras och att det PRECIS kommer att funka. Då är det lite vad jag behöver för att prestera. Men det är också lätt att det tippar över. Jag har lite olika strategier när jag känner att jag har FÖR mycket. – Jag gör listor. Med allt som behöver göras och när det ska göras. – Jag stryker saker, oftast från ”få energi”-listan. Tyvärr. Men i de stressigaste stunderna så ger det inte alltid den energin det ska, utan innebär bara mer stress. – Jag drar ner tempot. Kanske låter konstigt, men jag gör saker långsammare. Om det funkar. Det kan betyda att jag sitter med grejer längre, kanske in på natten ibland. Men jag gör det inte med hjärtat i halsgropen. Till exempel: ibland promenerar jag istället för att cykla till jobbet. Ofta i de mest stressiga stunderna, vilket låter helt ologiskt eftersom jag förlorar typ 20 minuter vardera riktning på det. Men då tvingas jag att andas. Att ta 30 minuter med bara mig och mina tankar. – Jag skriver blogginlägg och pratar med vänner på telefon om det som får mig att må dåligt – nämligen mammarollen i dessa perioder. Och får stöd, råd och ”jag känner precis likadant”-kommentarer. Det är kanske det allra bästa. Sällskapet, stödet. – Vi pratar framåt. Mattias och jag är periodvis ganska bra på att mötas i kaoset och konstatera att detta är ju inte hållbart i längden. Ibland skär det sig såklart, man känner sig otillräcklig och ännu mer stressad. Men oftast kan vi prata om hur vi vill att det ska se ut framåt, för att vi inte ska ha det såhär igen. Det är på något sätt en lättnad. Att tänka att vi kanske kan hitta andra vägar, undvika den här allra värsta stressen i fortsättningen. Bara det gör att man andas lite lättare. Vad har ni för strategier när stressen kryper på (attackerar) lite FÖR mycket?
