Häromdagen var vi på väg hem från förskolan. De vanligaste aktiviteterna är då bergsklättring, akrobatik på bänkar och staket samt hundklappning. Ibland matchas inte aktiviteterna barnen emellan och jag befann mig mitt uppe i rollen som assistent till akrobat när Majsan får hund i sikte. Hon ställer sig en liten bit ifrån och tittar på damen med hunden. Med sin "snälla snälla"-stämma säger hon: Fål ja lappa? Damen är lite stressad tror jag? Hon avslutar hon precis ett samtal med någon annan, hon hör inte Majsan. När det gäller vissa personer brukar jag avstyra klapp-frågor eftersom man ser att de inte har tid eller inte vill att barn ska klappa hunden. Vilket är fullt förståeligt! Men jag är för långt bort och hinner inte avstyra Majsans plan på klapp. Så Maja frågar igen: Fål ja lappa? Damen tittar på Maja med ett stelt nästan-leende. Sedan säger hon, med ett irriterat "skratt" och hård stämma: Jag hör inte vad du säger för du har EN STOR NAPP i vägen! Här har jag hunnit avsluta mitt assistentuppdrag och halvsprungit fram till Majsan, tittar ursäktande på damen och vi går. Sedan kommer liksom ljudet ifatt mig. Var hon just dryg mot Maja? Jaa. Hon var dryg mot en treåring. För att treåringen störde henne kanske. Men hon valde att attackera det faktum att treåringen hade napp. Alltså på riktigt?! För det första förstår jag inte grejen med att hetsa kring napp, var är problemet?! Men visst gör du det, inombords eller möjligtvis med dina egna barn, men låt mitt barn slippa. Hur upprörande kan en napp vara? Jisses... Maja får ha napp tills hon är 18 om hon vill, utan att behöva höra dryga kommentarer från främmande människor! Jag är så innerligt glad att Majsan har den där glädjebubblan runt sig som gör att hon inte uppfattar en del sådana här drygheter. Upprörande bild va?
