För ca 200 år sedan började barnens brallor paja i knäna. Ständigt. Mor köpte tjockare byxor - glöm det sa barnen. Vi vill ha bralla som känns som ett andra skinn, mjuka och tunna. De höll i en kvart. Och så pågick det hela i ca 150 år tills pappan i huset köpte en symaskin. Han lagade en del grejer men hålen på knäna bestod. Mamman väntade. Ska det lappas en dag tro? Började se "stryka på"-lösningar som kostade som en halv ny bralla. Iiii det sved för den nyfunna inre Spara. Och lapparna lades tillbaka. Men så idag. Exakt 200 år sedan första hålet på brallan kom den där pirriga känslan. Den bubblade liksom upp i kroppen och ut kom ett "jamen just ja!". Jag kan ju lappa själv!! Sy?!? Nej för tusan, den där helvetesmaskinen (som Linus-Ida skulle sagt) rör jag icke!! Men, mina vänner, här ger jag er lösningen på ALLT = textillim. (Hör ni änglakören när ni läser ordet? Mm just det). Nu ska jag lappa brallor till fingrarna blör!!! Jag lappade fyra knän med fräsiga lappar klippta från ett par trasiga och för små brallor (som blev shorts - som ni ser till höger i bilden ovanför). Svarta katter och hjärtan i fejkskinn. Andra småhål på diverse ställen lagades med små lappar som jag limmade dit på insidan. Men håller verkligen limmet?? ropar ni genom änglakörens ljuva röster. Om man säger såhär. Barnen och jag gjorde kjolar av brallor för ett par månader sedan. Eftersom fadern inte joinade med maskin så tänkte jag: vi limmar ihop kjolarna så länge, han kan sy i efterhand. De håller ihop fortfarande. Efter äventyr på skola och dagmamma och genom flera tvättar. Så jag säger JA till limmet! För framtiden!! För brallorna! Och den som kommer och neggar något om textillim nu blockar jag direkt! Jag är inte redo att återvända till jorden än. Ps: sedan kom barnen och ba: å jag vill också!!! Får jag göra ögon på katterna?! Som den goda moder jag är lutade jag huvudet bakåt och skrek ut ett skratt från avgrunden. Det kan ni GLÖMMA!!!! Okej. Det var vad som hände inombords. Utåt sa jag: oj oj kolla här vilka roliga saker i tygpåsen! Och vips höll de på med annat och lät mina byxknän vara. Puh!
