Jag lyssnar på Feministfällan av Nina Åkestam. Jag har kommit lite mer än halvvägs och tycker om den. Många saker känner jag att en "nybörjare" inom feminism skulle behöva höra, enkla förklaringar som är lätta att ta till sig. Men sedan är den också lite nyttigt omruskande i det att den sätter fingret på problem inom den feministiska rörelsen. Tex viljan att alla ska kalla sig feminister och synen på att det är självklart – eftersom vi alla borde vara för jämställdhet, eller hur? Men vad är poängen att pressa fram ett ”jag är feminist”-uttalande utan att egentligen fråga sig HUR personen är feminist. Det fick mig att reflektera kring min egen feminism. Det finns något så tryggt i att VETA att jag är feminist. Att liksom blint bara landa i det självklara att jag är det. Nu känns det plötsligt lite svajigare under marken. Har jag rätt att kalla mig feminist? Jobbar jag tillräckligt mycket för feminismen för att få säga mig vara feminist? Det kanske låter strängt eller fånigt att jag ska ifrågasätta mig på detta sätt, men just nu känner jag mest att det är nyttigt. På vilket sätt kämpar jag för förändring och har jag blivit lite för bekväm i att bara bära min lilla feminist-etikett utan att egentligen leva upp till den? Jag hajade till när jag plötsligt citerades i boken. Jag hade ingen aning om detta och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. En ära såklart, men också lite läskigt att några meningar ur den enorma mängd text jag pluddrar fram på bloggen blir förevigad på något sätt. Kände jag mig rätt tolkad? Citatet handlar om vår lösning att jag både hämtar och lämnar barnen. Och i citatet så pratar jag om hur jag känt skam över att inte vara en tillräckligt bra feminist på grund av att jag tar så stor det av det. Men så tröttnar jag på skammen och säger att jag faktiskt inte tänker slåss för att pappor ska ha mer tid med sina barn. När jag hörde det tänkte jag: hjälp, jag låter som någon som bara faller totalt in i patriarkatets famn och ba: jag gör vad jag vill och jag är feminist! Ni vet, ”jag botoxar mig och det är för att jag är feminist.” Att kvinnor botoxar sig eller tar hela familjeansvaret är såklart pga det samhälle vi lever i, inte på grund av att vi är så feministiska att vi gör vårt eget val. Men jag kände ändå inte igen mig i citatet helt, fast det är mina ord. Jag vill minnas att min tanke med att inte ”slåss för att pappor ska ha mer tid med barnen” handlade om att JAG kämpat som en tok för att bygga upp mitt egna företag med målet 1) göra karriär på något jag älskar att göra 2) ha ett mer flexibelt liv där jag kan få mer tid med barnen. Och att när jag faktiskt landade där – när jag nådde mitt mål – fick jag dåligt samvete för att barnen inte hade mer tid med sin pappa och det fick mig att tröttna lite. Varför ska jag känna denna skam? Och då kände jag att DEN fajten kan väl ändå papporna själva ta? Jag vill minnas att det var min poäng. Inte att jag inte vill slåss för mer balans mellan mamma och pappa i familjelivet. Vilket jag tolkade det hela som när jag lyssnade på citatet utifrån. Men så är det ju svårt att vara neutral när det är man själv som citeras. Det fick mig i alla fall att komma in på ett ämne jag tänkt skriva om länge. Nämligen hur det blev, det där med lösningen att jag både hämtar och lämnar. Jag fick mer tid med barnen och det har varit helt ljuvligt att inte behöva kämpa mot klockan varenda hämtning och lämning. Problemet var bara att det jag trodde skulle bli en win-win – Mattias skulle komma hem tidigare = vi skulle alla få mer familjetid – blev inte så som jag trodde. Det visar sig nämligen att den här KVANTITETStiden, alltså tiden vid hämtning, lämning, kommunikation med andra föräldrar, lekdejter, prat med personal på skola, med dagmamma, samtal med barnen inför något speciellt eller efter något särskilt som hänt i skolan/hos dagmamman … ALLT det hamnade ju på mig. Och Mattias hamnade längre bort än innan denna lösning. Inte alls som jag trodde alltså. Sedan i höstas jobbar vi nu istället för att få mer balans. Men det tog alltså över ett år och ett första besök hos terapeuten innan jag insåg att denna lösning gjorde att allt känslomässigt och en hel del praktiskt ansvar automatiskt hamnade på mig. Och även om jag kommunicerar saker med Mattias så är det inte samma sak. Jag tror inte detta problem går att lösa med kommunikation. Mattias måste VARA där, inte höra om hur det var att vara där. En otroligt nyttig läxa för mig, för oss. Och bara de små steg vi gjort hittills – att Mattias lämnar tre dagar i veckan (oftast) har lett till en helt ny balans hemma. Som gynnar oss alla. Så även om det på pappret verkar mer logiskt att en person löser det mesta av familjelogistiken så tror jag inte det är rätt väg att gå. Jag har hela tiden trott att jag fick mer tid och samtidigt underlättade för Mattias. För så var det ju på många sätt. Men familjemässigt underlättade det ju inte alls. Nu när jag blir stressad av att inte kliva in och lösa situationer (säg en stressig morgon, jag ska sätta mig vid datorn och läsa, rita och skriva och har inga tider att passa medan Mattias måste hinna med en viss buss för att hinna till ett möte med folk som väntar på honom och dessutom måste kanske barnen lämnas 30 min tidigare än de egentligen skulle vara tvungna till) så försöker jag tänka att jag hjälper honom genom att INTE kliva in. Jag hjälper oss alla. Det är sjukt svårt, eftersom min hjärna vill åt bekräftelsen jag får när jag kliver in och ”räddar” alla. ”Åk du till mötet, jag lämnar!” Det skulle ju göra att Mattias slipper stress och barnen får 30 min till hemma – så mycket lugnare … Det borde ju vara det bästa?? Kortsikigt ja. Långsiktigt nej. Jag tänker i det större perspektivet på mäns viktiga arbeten och kvinnors extrema talang att slå knut på sig själva för att lösa problem och hjälpa till. Och jag önskar fortfarande att fler pappor slogs för mer tid med barnen. Hur sköter ni logistiken hemma? Har ni genomgått förändringar som gått bra/mindre bra? Ändå synd att jag missar detta mys så mycket nu ...