Så... för en vecka sedan hände detta. Det upptäcktes såklart inte i tid utan när jag satt där hjälplös och ensam. Jag svor och löste det hela med diverse hjälpmedel från lådan under handfatet. Nu var det lite fajt i luften. Och så idag händer det igen! Bildbevis: Nä! Nu får det väl ändå räcka tänkte jag. Jag påminde mig själv om hur jag vid nästnästsista, näst sista och sista tillfället tänkt att det var dags för en ny rulle. Varför lyssnar jag aldrig på mig? Jag har ju tagit upp det här med mig flera, flera gånger. Nu var jag, som alla förstår, riktigt irriterad och arg. Detta är andra gången på kort tid som jag gör såhär mot mig. Jag tog ett snack med mig och lovade bättring. Och en stund senare...var det ändå likadant! Jag började seriöst fundera på om jag befinner mig i någon form av trotsålder. Hur envist kan man vägra hjälpa sig? Är det en klassisk trotsig fas när man närmar sig 37 år? Har för mig att jag läst om åskmoln just vid den känsliga perioden ... Men, en liten glimma hopp när det alldeles nyss kompromissades lite: Inte hela vägen, men tillräckligt tycker jag. För denna gång. Jag och jag är sams.
