Ja okej, onsdagens ros. Jag glömde publicera detta inlägg, mina hjärna är ett mos. Nu kommer den i alla fall, håll i hatten! På väg hem från förskolan skulle barnen absolut inte åka vagn, men min väska åkte gärna själv medan barnen sprang bredvid. Sjukt praktiskt med vagn, ska fortsätta med det även när barnen blivit stora. Orka bära väskor/matkassar/jackor/bananskal/vattenflaskor själv liksom. Märta fäktades lite med några buskar. I entusiasmens rus svingade hon sin pinne lite väl vilt och Majas lockar låg risigt till. I panik över att Maja skulle få rufsig frisyr/bli av med ett öga så släppte jag vagnen och drog snabbt bort henne från den buskbekämpande syrran. - Eh hallå? Hörde jag bakom mig. Vände mig om och där stod två tjejer med tveksamt leende och höll vår vagn. Vad vill de och varför håller de i vår vagn, hinner jag tänka. Jo serrö, för om de inte hade hållit i vagnen så hade jag hittat den längst ner på gatan, eller ute i vägen, eller inkörd i en bil. Jag släppte nämligen vagnen i en backe. - Eh oj då! Hehe tack! Oj tack!! Alltså TACK! He he he ... Mitt tackande ökande i takt med att jag började se framför mig hur situationen skulle sett ut utan dessa människor. Så (ons-) dagens ros till två tjejer i backen på Renstiernas gata. Bra fångat! Och tack för att ni besparade mig en massa pinsamheter och trasiga saker. En rosligt bra selfie.
