Alltså igår kväll var jag liksom som i en inre bergochdalbana. Jag blev arg, jag var på vippen att börja gråta och så såg jag allt liksom utifrån och då började jag nästan skratta istället. Det var en kväll när ALLA är för trötta. Skratt må smitta, men det gör irritation och gråt också. Ena barnet var så otrooooligt trött och liksom gnällgrät från klockan sju. Först påminde jag mig om att det var mest jobbigt för henne och vi kramades länge tills det blev bra. Sedan upprepade det sig. Många gånger. Till slut kände jag att nu räcker det nog… Kan vi inte bara gå och lägga oss, som jag påmint om fyrahundra gånger? Så var den pedagogiska och tålmodiga mamman bortblåst och in kom Cruella de Ville. Och någonstans i detta kaos som uppstod, när två barn gnällgråter utan anledning och mamman håller för öronen och djupandas och kan inte bestämma sig för om hon ska stämma in i gråten eller explodera, så svävar jag iväg och tänker att om någon såg oss nu … Då blev det lite LITE lättare. Och ytterligare några djupa andetag och en kisspaus senare så kunde vi kramas. Alla barn somnade fort, lugna och lite sönderkramade. Men sedan. Alltså det skavet man har efter en sådan kväll?? USCH! Jag kan liksom inte släppa det. Det mal och mal. Och jag bestämde att imorgon hämtar jag tidigt och så hänger vi länge allihop. Jag inbillar mig att det ska vara lösningen. Det skulle ju lika gärna kunna vara precis motsatsen. Men semlor då. Det måste ju öka chanserna att få bort skavet avsevärt?? Mycket häng och semlor! Och lite pyssel på det? Ja jag ser det framför mig nu! Det kan bli jättebra! Och det kan bli en exakt lika kaosartad avslutning på dagen ändå.
