Många av läsarfrågorna har varit ”blir det nåt tredje barn eller?” Jag och Majsan blev i alla fall lite hoppfulla i frågan häromdagen då denna scen utspelade sig: Vi sitter vid matbordet och pratat om olika saker. Plötsligt skiner Maja upp: – JAG VET! Om alla här vill ha en bebis, då kan vi ju få en!! (Jag ville så gärna luska i hur detta ”få” skulle gå till enligt henne men ville ej avbryta entusiasmen). Hon fortsatte ivrigt: – Mamma, vill du ha en bebis? – Ja men, jo det skulle jag nog vilja. Hon vänder sig lika ivrigt mot Mattias: – Pappa, vill DU ha en bebis? – Mm ja men kanske det... Maja är nu helt uppspelt och räknar ja-rösterna till tre innan hon ger sig på Märta: – Märta om DU vill nu så har alla sagt ja! Märta rör runt lite i maten, känner av makten hon nu besitter, rör lite till, funderar en stund och svarar sedan: – Nej, jag vill hellre ha en hund. Här fick jag lite ont i hjärtat av att Majas entusiasm nu skulle få ett tvärt slut. Men det var något med ordet ”hund” som fick henne att obekymrat spåna vidare på nästa spår. Jag tänker att vi kanske kommit ett steg längre?? Alternativt att jag ska överlåta förhandlingarna till barnen, de verkar få mycket mer positiva svar! Mitt svar brukar ju vara detta:
